Rent ekonomiskt var det en katastrof att sluta tatuera, men ibland bara måste man följa hjärtat.
Jag vill ha tid att teckna, ha lediga dagar som bara ska spenderas i ateljén, jag vill kunna måla om en byrå, sy en matta eller måla taket prickigt.
Jag vill ha tid att ta roliga teckningsuppdrag, jag vill kunna ligga på och försöka skaffa nya kontakter.
Alla rediga människor skulle antagligen tycka man var en idiot som hoppade blint ut i intet, men jag hoppas och drömmer om att det ska löna sig i slutändan ändå.
Att uppdragsgivarna ska bli fler, just för att jag faktiskt vågar drömma om att allt är möjligt. Att det till och med är möjligt att kunna leva på en sån bagatell som att teckna.

Kanske ringer ELLE en vacker dag, kanske leder alla de där mailen till faktiska uppdrag, kanske tycker nån att den där galna idioten faktiskt gör något bra.
Jag tänker hoppas och tro in i det sista, för om ingen annan tror på mig så tänker iallafall jag vara den sista som ger upp!

Idiotiskt som sagt, det kan man tycka. Att jag borde skaffa mig ett ”riktigt liv” och växa upp och inse att man inte bara kan ha roligt hela tiden.

Men vet ni vad jag tror, att man faktiskt kan ha roligt, precis hela tiden.
Om man bara ger sig fan på det och låter bli att lyssna på alla bittra trötta föreställningar folk har.