Vi har kompisar som fått barn nästan samtidigt som oss och härom dagen satt vi hemma hos dom och fikade.
Vi pratade barn som man så ofta gör (tänk va väldigt mycket roligare det blev så fort man fick en egen…konstigt va? Ehum) och så kom vi in på det här med uppfostran.
Jag och Emil pratade mycket om det här innan Knut kom, hur vi ville göra och om vi tyckte samma sak och sådär.
Vi var rörande överens om att vi vill bygga upp Knuttes självförtroende så han tror på sig själv så mycket att han törs säga ifrån, att han blir självständig och modig. Att han vågar sticka ut och sätta ner foten.
Jättebra saker att kunna såklart, men nu då? Hur gör man för att lära ett barn allt det där?

Jag har blivit uppfostrad på samma sätt som jag planerat att göra med Knut, att allting är möjligt och att inget kan stå i vägen.
Jag och min storebror har blivit uppfostrade likadant, det har aldrig varit någon skillnad för att jag varit tjej och han kille.
Vi byggde med lego, klädde ut oss (jag var alltid bilmekaniker) och spelade basket i timmar på gatan.
Jag minns egentligen aldrig att jag såg mig själv som tjej. Inte kille heller, men jag liksom bara va.
Min bror var min idol och helst ville jag vara så lik honom som möjligt, med taggfrisyr och kalsonger.

Ibland slår det mig att just ja, jag har en son!
Jag ser honom som Knut, en underbar glad liten unge, med massa personlighet och roliga uttryck.
Inte så mycket som pojken Knut. Utan mer ungen Knut.

Vi har pratat om det här med vikten av att heja på, oavsett vad han vill göra så ska vi vara där och heja!
Mina föräldrar har alltid stöttat och hejat på, speciellt med måleriet och pappa var nog mitt största fan.
Han har skjutsat runt på mig och tavlorna, skrutit för alla han mött och alltid kommit och stöttat och hjälpt till på alla utställningar jag haft.
Det har gjort att jag fortsatt, för att det var så skön känsla att se att någon var stolt över mig.
Precis den känslan vill jag ge Knut, att oavsett vad han gör så ska han veta att vi är där, precis bakom och tar emot om han skulle falla.
Eller snarare, hjälper till att borsta bort gruset och säga såja, upp och på´t igen!

Precis som pappa sa till mig.