Fick den här kommentaren igår:

Jag undrar hur det känns att få dina drömmar att gå i uppfyllelse? Det är en hel del drömmar du fått uppfyllda nu. Du har ”drömjobbet”, du har ”drömannen”, du har fått tag i ”drömhuset” och du kommer få gifta dig som du alltid dröm om.

Har du drömmar kvar? Känner du dig lycklig lottad?

Så himla fint det kändes, för man reflekterar kanske inte över att allt ”går i uppfyllelse” när man är mitt i det. Så tack!

På frågan om jag känner mig lyckligt lottad är svaren: nja.

Jag är den lyckligaste människan på jorden för att jag har allt det där jag drömt om, men jag tycker kanske inte att det är en slump.

Jag ser till att bli lyckligt lottad!

Jag ser alla möten som tillfällen, jag lyckas på nått sätt alltid prata med nån som känner nån och jag kanske inte är speciellt rädd för att säga att jag tycker jag är bra. Det brukar folk gilla (jantelagen är ett jävla påhitt! Är man bra så säg det!) för man sticker ut när man törs säga att man är duktig på nått. Det leder ofta till att man hamnar i oväntade och roliga situationer.

Som tex när jag fick ”drömjobbet”, jag tror inte det var en slump att de valde mig. Jag är ju faktiskt duktig på det jag gör.

Jag har ju övat varje dag de senaste 27 åren så om jag inte vore duktig vore det ju konstigt!

Jag är värdelös på massa andra saker, måste tex räkna ut halva priset på miniräknare, jag är stökigare än alla andra jag känner och jag kan nästan börja gråta om jag får kritik.

Alla är ju bra på olika saker och det är roligare att prata om vad man kan än vad man inte kan.

Ingen kommer be dig om en arbetsintervju om du inte säger till att du finns, om du står tyst och ser på kommer någon annan ta drömjobbet.

Så hojta, stick ut och ta plats, det är då man plötsligt inser att man faktiskt är ganska lyckligt lottad!

När det kommer till drömboendet så var det ju likadant, jag såg att det var tomt och gjorde allt jag kunde för att ta reda på vem ägaren var, sen inte vänta en sekund utan ringa fort som attan, innan nån annan hann före.

Sen ska man såklart ha en smula flyt också och det ska gudarna veta att det är en stor fördel att bo i en liten stad. Här känner alla alla och man får nys om både lediga jobb, finfina hus och roliga upptåg utan att behöva anstränga sig det minsta.

Här finns det plats åt alla och kanske blev jag ”hon som målar” och då minns folk mig som det. Så då om nån behöver någon som kan måla, så blir det alltid jag!

Fiffigt det där med småstäder, alla har sin plats och man behöver aldrig vara orolig att det ska komma femtioelva Beckmansstudenter och söka samma jobb (för Beckmansstudenter tenderar att inte bo i just Värnamo så värst länge, av nån outgrundlig anledning)

Sen till drömmannen. Där va det faktiskt bara slumpen, och herregud vad jag känner mig lyckligt lottad att just jag hittade honom!

Men lite tur ska man väl ha också?!