@annaileby_art
anna@annaileby.comIgår kollade jag med ett öga på debatt på TV, om att Regina Lund ”spått” någon och sagt att hennes missfall var hennes döda pappa som kom för att hälsa på. Detta har då blåsts upp till en jättesak då Alex Schulman inte tycker att hon har rätt att säga sådana saker utan bevis.
Jag har fått både missfall och förlorat min pappa. Tror jag på medium? Nej det skulle jag inte vilja påstå.
Men precis efter min pappa dött och min bebis i magen också dött (allting hände ju dessutom i samma veva, som alltid i livets jävlighet) då trodde jag på varenda litet tecken jag kunde klamra mig fast vid.
Hela min värld var raserad, allt jag trodde mig veta om familj och relationer, om livet och lyckan och allt det där ställdes på sin spets och rasade,
Då är man inte alltid så logisk. Kanske bryr man sig inte om bevis. Det måste inte finnas en sanning längre för den enda sanning man visste om har precis försvunnit mitt framför ögonen på en.
I det läget hade jag kunnat ta till ett medium. Av den enkla anledningen att man är så trött på att ha allting svart på vitt, trött på att höra om dödsorsaker och död död ond bråd död.
Då vill man ha lite hopp och i en värld som är besatt av bevis finns det inte särskilt mycket hopp att klandra sig fast vid när någon faktiskt är konstaterat död.
Så vare sig man tror på medium eller ej, om man tror att de där små tecknen man ser är en hälsning från någon på andra sidan, så kan man väl få tro det?
Påverkas Alex Schulman av att någon vänder sig till ett medium för tröst och råd?
Nej.
Ville jag höra logiska förklaringar när jag tyckte mig se tecken från pappa efter att han dött?
Nej.
Sålänge ditt liv inte påverkas av det, låt folk tro vad sjutton de vill och sluta vara så jävla noga med vad som är bevisat och inte, vad som är rätt och fel och vad just du tycker. Det har ju inte ett skit med dig att göra.
Låt folk bli tröstade på vilket sätt de än känner hjälper och sen om du hade valt ett annat sätt, håll det för dig själv!
Jag förstår vad du menar, men jag läste krönikan och håller nog faktiskt med Schulman lite här. Har iof inte läst hela Regina Lunds svar, men så här skriver Schulman om det hela (Lund svarar alltså på läsarfrågor i Hänt extra):
”Signaturen ”Lotta” skriver till Regina Lund och frågar henne om det barn som hon nyligen förlorade under graviditeten var hennes sista. Lotta nämner också att hon saknar sin pappa som dog för några år sedan. Regina Lund svarar att det finns ett samband mellan missfallet och fadern. I själva verket var barnet i Lottas mage ingen annan än fadern själv, på väg att återfödas. Men mitt i graviditeten ångrade han sig. ”Han ångrade sig för att han vill att du ska ta hand om DIG och inte om honom”, skriver Regina. Därför valde han alltså att dö som foster. ”Lev ditt liv fullt ut i glädje”, hälsar Regina Lund avslutningsvis.
Regina Lund skriver bekymmerslöst och jag slås av att hon kanske inte alls är ond. Hon kanske bara är aningslös. Hon kanske inte fattar bättre, helt enkelt.
Hon kanske inte har förmågan att sätta sig in i ”Lottas” liv och värld och vad som eventuellt kan hända med Lottas känslor när hon plötsligt får veta att hennes saknade fader bestämde sig för att dö ännu en gång, den här gången i hennes egen livmoder.”
Jag förstår precis vad du menar med att leta efter tecken från ”andra sidan”, har varit lite av en expert på det området själv. Och jag har även närstående som träffat medium när de förlorat någon och de har väldigt häftiga berättelser om vad de sagt och pratat om, men just det här tyckte jag kändes aningens smaklöst faktiskt.
Här finns hela krönikan om du vill läsa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article20214971.ab
Kan också tycka det var lite smaklöst men debatten igår handlade mer om bevis för att någon kan prata med andar och jag tänker nog att ”Lotta” får ta det lite för vad det är, har man vänt sig till ett medium så känns det ju som att sådana här svar är ganska vanliga.
Jag såg som sagt inte Debatt men håller helt med dig, en spalt i en veckotidning är kanske inte det bästa stället att få svar på livets stora frågor.
Våren 2014 rycktes min älskade pappa bort från mig. Vi pratade i telefonen mitt på dagen och allt var som vanligt. På eftermiddagen fick jag ett samtal som jag inte önskar någon här i världen. Livet rasade samman. Jag känner igen mig i det du skriver. När man bara ser mörker och död letar man desperat efter hopp, vad som helst egentligen, som bevisar att allt inte är svart eller vitt. Jag har dock en konstig händelse att berätta om. Ungefär två veckor efter pappas död satt jag, mamma och min bror ute på altanen i solen. Pappas favoritplats, – han älskade solen och våren. Plötsligt kom det en brun fjäril och satte sig på mammas fot. Där satt den en lång tid. Sen satt den sig i mitt hår och jag tyckte det var lite obehagligt att ha den där så jag hoppade runt och viftade. Den följde bara efter mig och ville inte ge sig. Sen satt den en stund på mammas fot igen och på altanräcket. En liten bit av fjärilens vinge var borta. Väldigt konstigt beteende hos en fjäril tyckte vi och tänkte inte så mycket mer på det. Några veckor senare, dagen innan pappas begravning, satt jag och mamma återigen ute i solen på altanen. Då kom en ljusblå fjäril och satte sig på min fot. Jag satte fingret bredvid den och den klättrade upp på fingret så jag kunde ta upp den och kolla väldigt nära på den. Där satt den en stund innan den envist skulle sitta på mammas näsa (!). Efter det satte den sig återigen på min fot och skulle envist sitta där även när jag gick. Efter en lång stund flög den iväg och då sa mamma: ”fjärilen hade exakt samma färg som pappas ljusblå ögon”. Jag ser dessa händelser som ett tecken. Men nu har det gått lång tid sedan det hände och mitt hopp om att pappa ändå finns någonstans dalar. Det jag önskar mig mest av allt är ett tydligt tecken från pappa. Får jag det kan jag kanske någonstans känna glädje och hopp igen för det gör jag inte nu.