Idag tar Värnamobarnen studenten!
Folk som inte själva tar studenten tycker att det är en högljudd, tjatig historia. Men själv ser jag alla iskalla bara ben, sneda slipsar som mammor knutit och hundratals vita mössor och blir alldeles varm i magen.
Jag minns själv så himla himla väl hur det kändes, trots att det är åtta (!!!) år sen nu. Hur det liksom kändes som sockerdricka i magen, som att det var dagen man väntat på hela sitt liv. Dagen då man aldrig mer behövde lyda någon sträng fröken (trodde man då iallafall), aldrig mer behövde ha ont i magen i skolkorridorer och aldrig mer behöva stiga upp halv sju på morgonen (trodde man återigen då iallafall)

Men den bästa känslan av allt var när man steg upp på flaket på lastbilen, omringad av alla andra bildesteter och en alldeles rödrandig nacke efter alla blommor, champagneflaskor och nallebjörnar.
Jag har nog aldrig käns mig så fri, så oövervinnerlig och så himla himla lycklig som den gången!
Jag överlevde, jag klarade mig trots allt. Det gick som ett manta i huvudet under hela lastbilsfärden genom stan. Jag överlevde.

Så ja, studenten må vara ett högljutt hallaballooo, men låt dom få känns sig störst och bäst en stund. Det är ju bara en dag i livet man får tro att man är det.
Det kommer så snart gå över och även de inser att livet bara börjat när man fått den vita mössan.