När jag var yngre var jag ofta med på konstutställningar, flera gånger om året. Det var alltid samlingsutställningar eller olika konstrundor.
Det var med skräckblandad förtjusning jag ställde ut mina målningar kan man säga.
Hatade att stå där bredvid och känns mig dum när folk kom och tittade, men sålde alltid så bra så det fick vara värt det.

Sen flyttade jag till Värnamo och hade en utställning här, ihop med en kille jag inte kände.
Jag var alldeles nyinflyttad och han kom härifrån och kände såklart en massa människor. Lokalen fylldes snabbt på av hans familj och vänner och jag kände mig så in i bombens dum som bara stod där.
Det var en minst sagt traumatisk upplevelse och efter det lovade jag mig själv att aldrig ställa ut mer.

Det är en otroligt utlämnad känsla att ha utställning. Man visar upp sitt innersta och öppnar upp för kritik och granskning och det tar hårt på en om man inte är beredd.
Men nu fick jag frågan, efter många år, om jag ville ställa ut igen.
Ensam den här gången och i samma hus som jag jobbar.
Att ställa ut ensam är en helt annan sak, den här gången känns det så mycket bättre.
Dels har jag bättre grejer (förhoppningsvis) jag får bestämma helt själv och jag kan bjuda in till en riktig vernissage när det öppnar.
Dessutom behöver jag inte stå och vakta utställningen och känna mig som ett fån med mina salta pinnar och cider som ingen vill ha.

Utställningen är inte förrän våren 2020 så jag har gott om tid på mig.
Min plan är att ställa ut teckningar, inte oljemålningar som jag alltid visat innan.
Jag vill också ha ett bestämt tema den här gången och inte bara ta sånt jag har liggande i lådorna.
Det känns så himla roligt och inspirerande att få göra det här ordentligt för en gångs skull.

Jag har redan satt igång att teckna inför utställningen.
Är ni i närheten så hoppas jag ni vill komma och titta.