Jag vet att jag verkligen säger emot mig själv nu när jag säger att det känns så himla fantastiskt att ha det där lilla plastkortet i plånboken. Känna att jag inte längre behöver stå i ett hörn och hålla in magen, att jag faktiskt gör något åt det!
Nu är mitt första pass bokat så på måndag kommer jag få en nära döden upplevelse som tränaren så fint förklarade när jag var där igår.
Hon var bra, inte det minsta farlig. Jag kom dit, hängde över disken och sa att jag ville ta tag i det här nu. Sen flöt resten på och hon visade och sa vad jag skulle träna och hur och hon lovade att ingen skulle peka, skratta eller kalla mig tjock.
Det kändes tryggt.
Jag är glad att jag vågade gå dit. Man växer av att göra saker som skrämmer en. Så jag växte en smula igår, för jag va i ärlighetens namn livrädd.

Ni tipsade om att gå och träna med sin pojkvän. Men nej. Det här är mitt. Något jag vill göra själv, FÖR mig själv. Få komma iväg och känna att det är min tid. Bara min.
Emil har sina grejer och jag har mina, sen blir vi desto gladare när vi gör nått ihop. Jag tycker egentid är viktigt.
Dessutom vill jag svettas och ta i och känna mig duktig utan att han ser på.