@annaileby_art
anna@annaileby.comJag har gjort ett nytt porträtt av pappa.
Han är min absoluta favorit att teckna, alla små vecka, varenda välbekant rynka och hans snälla ögon.
När jag tecknar honom så känns det nästan som om han levde, jag ser ju honom komma till liv på pappret.
Sen vet jag också hur glad han blev varje gång jag tecknat honom, har sparat ner den här kommentar han skrev på facebook en gång när jag visat honom en ny bild:
Jag pratar mycket om pappa, berättar om hans sjuka historier, hur han var, allt roligt han sagt. Det gör att han fortfarande känns levande. Man kan aldrig helt dö, om någon fortfarande pratar om dig.
Jag saknar honom så oerhört mycket, att kunna ringa bara för att säga hej, få en kram och stickas på kinden av det där mjuksticksiga skägget.
Sista tiden på sjukhuset tittade jag så noga, på varje rynka, varje milimeter för att riktigt komma ihåg hur han såg ut.
Som om jag någonsin skulle kunna glömma.
Jag vet exakt.
Det här är det senaste porträttet jag gjort, det ser lite ut som han är en kanelbulle, men som mamma kommenterade när hon såg bilden: Lite bränd i kanterna kanske, men det är bara gott!
Det har blivit många teckningar genom åren, här är resten av bilderna:
Han ser väldigt pillemarisk ut på dina bilder, och snäll.
Så himla fint du målat din pappa!
Åh, vad fint. Önskar att jag kunda tecka min saknade pappa. Men han finns där – i huvudet. Kram
Så fint skrivet och tecknat! Jag blir alltid så otroligt berörd när jag läser dina texter om din pappa. Stor kram!
Man blir så rörd , han är så levande . Inga foto i världen kan få fram den känslan du får med din penna . Han är ju så himla lik din farfar Svempa som också var helt underbar .Du gör mej glad ! Kram från Agneta ( fasterkompis)
Du fångar verkligen varje person som du målar. De blir levande i dina teckningar <3 och det måste vara så värt när det är någon man saknar.
Hej, vad fint du skrivit om din pappa. Jag har inte varit inne på din blogg på länge men efter de senaste veckorna i mitt liv som varit hemska så kom jag på att du varit med om samma sak som mig. I morrn är det 8 veckor sen min pappa dog, jag fattar fortfarande inte att det är sant men det är nog det. Jag vet inte hur man ska klara av detta men det sjuka är att tiden bara går, det var vår i april när det hände och nu är det plötsligt sommar? kanske är det meningen att man ska klara av såna här saker, annars skulle det kanske inte hända…… men vad ledsen man blir. tänker på dig att du säkert känner lite samma som mig. kram jenny
Ja jag vet vad du menar, plötsligt har tiden bara gått och ändå känns det som igår. Kan knappt fatta att det snart gått ett halvår sen min pappa dog, och jag som fortfarande minns hur han känns!
Plötsligt är man glad igen, utan att man ens märkte det. Men det är ju en sak man måste leva med, inget man glömmer bort. Men jag tror att man blir en klokare människa av en sån här sak, det känns iallafall så. Stor kram