@annaileby_art
anna@annaileby.comDe senaste dagarna har jag gråtit. Gråtit så mycket att jag trodde jag skulle bli uttorkad i hjärnan.
Visste inte att det fanns så mycket ledsenhet i en och samma person och det är så himla frustrerande när man inte kan förklara för någon hur det känns.
Ingen förstår, man kan inte sätta sig in i hur det skulle kännas om man inte varit där.
Jag har förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv på samma gång. Min pappa och min bebis.
Hur fan förklarar man hur det känns?
Som att bli skjuten i båda benen men ändå behöva gå hem, som att hoppa från ett höghus och ångra sig i luften, som att simma under vattnet och sen inte hitta upp till ytan.
Som att hjärtat går i tusen små skärvor och ingen har tillräckligt bra lim….
Hur förklarar man känslan att vara på sitt livs första ultraljud, på kvällen, akut, och sen inte se någonting annat än en svart klump, inga små fingrar och inga små öron.
Hur man sen ska resa sig upp, klä på sig och samtidigt inse att det inte blir några små bebisfötter på Haga, inga kladdiga barnfingrar i maten och ingen liten spade i rabatten.
Hur beskriver man bäst hur det känns inuti?
Hur kan man berätta för någon som inte varit med hur det känns att säga hejdå till sin egen pappa och veta att det är det allra sista hejdået, att det är sista gången han känns varm och mjuk.
Att han aldrig kommer gå över gräsmattan här hemma mer, aldrig mer säga ”hej Anna” när man ringer, aldrig mer komma och hälsa på mig på mina utställningar, aldrig mer äta kräftor och se på mig med se där pliriga små ögonen och sjunga norrlänsk snapsvisa.
Hur i hela friden kan jag berätta för någon hur det känns?
Hur de känns när man går sönder, när den viktigaste pusselbiten helt plötsligt fattas?
Ingen skulle ändå kunna förstår hur det känns, så jag har slutat försöka förklara.
Heja dej Anna! Ingen kan någonsin känna precis samma sak som du, det går helt enkelt inte att förklara…
Men du ska veta att du inte är ensam om dina erfarenheter. Jag har också varit på det där hemska ultraljudet, hela världen rasar liksom! Och det gör ont överallt…
Kramar!!
Anna
Det finns två personer i din släkt som förstår precis hur det känns med din pappa.
Jag vet att du gärna får kontakta dem.
Kram
Åhh du beskriver så bildligt, naket och ärligt. Du får någon som inte ha upplevt så mycket sorg på en och samma gång …att förstå fast man endå inte kan förstå och sätta sig in hur du känner just nu. Du/ ni har varit med om det värsta tänkbara. Jag önskar, hoppas att smärtan blir difusare. Minnena finns alltid kvar även om man är rädd för att glömma lukt och röst.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns kladdiga fingeravtryck på hallspegeln i huset i Haga en dag.
kram från mig
Några ord som Bodil Malmsten skrivit,( jag tror att det finns fler verser)
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är odelbar, hel.
Världen kan bara fortsätta
som om någonting har hänt.
Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.
Man lipar när man läser ditt inlägg…Tänker och känner med dig, även om jag inte känner dig. Kramar
<3
Åh vad jag önskar att jag kunde komma på något fantastisk uppmuntrade och perfekt att säga men det finns nog inte så mycket att säga eller göra i såna här lägen, utan var så ledsen som du bara vill eller behöver vara, också kommer det en dag när det vänder, och känns lättare! Tänker på dig! Skickar mental pepp och stöd!
Jag vet inte hur det känns…och jag får ont i själen av att tänka på hur det måste vara. Ta hand om dig. Kramar
Alla som verkligen älskat, har nog sörjt då det älskade går förlorat. Då den/de som gav glädje, trygghet, längtan och mening till nästa dag, är borta. Oavsett vad man förlorat så kommer smärtan. För någon är det en förälder, en annan mister sitt barn och vissa känner den där bottenlösa sorgen efter ett älskat djur.
Jag tror att ingen förlust går att värdera på en skala. Har man älskat gör det ont, oavsett vem man mist.
Samma sorg kan drabba den som blir lämnad, det fysiska i sorgen är nog detsamma. Alla alarmklockor och felkänslor som går att uppleva. Organismen skriker efter den man behövde ha kvar, men som ändå är borta. 🙁
Jag vet inte om detta jag kommer skriva kommer ge något, men mitt hopp är att det gör det och jag menar det med välvilja. Nej, ingen kommer någonsin förstå hur precis du känner men många människor delar dina erfarenheter. Tyvärr är döden något vi alla kommer vara med om och uppleva, både andras och sin egen. Kanske känns allt orättvist och helt jävla bedrövligt just nu, vilket man har rätt att känna. Men glöm inte att döden inte behöver vara slutet på allt, utan även en början på något helt nytt. Vad den början innebär vet jag inte men det visar sig tids nog för dig! Det vet jag med säkerhet.
Alltid när världen rasar samman i kaos kommer det kännas som du svävar i en otrygg tyngdlöshet. Men i denna tyngdlöshet kommer du steg för steg gripa tag i de bitar du behöver för att återfå balans och mening igen. Kaos föder alltid något, det är bara så det är.
Allt kärlek till dig.
Åh hjärtat.
Du behöver inte förklara. Du behöver ingenting. Du behöver bara andas in. Och sen ut.
All kärlek från ett brustet o rädd hjärta till ett annat
<3
Hej Anna!
Vet inte om du är kristen eller inte, men här är en vers som har tröstat och hjälpt mig mycket i svåra stunder, Psaltaren 139 är det : http://www.folkbibeln.net/chapter/search?bok=ps&kapitel=139
Vet inte om den är till hjälp eller om det bara blir fel, men jag tycker den är väldigt trösterik iaf. Stor kram till dig!
När orden tar slut och det inte finns mer att säga, då kan kärleken i världen vara svår att se. Tänker på dig, ta hand om dig!
<3
Styrkekramar till dig.
Även om erfarenheterna är samma så är känslorna olika men vi är många många som har samma plåsamma minnena av de där jävla ultraljudsskärmarna som inte alls visar det man hoppats och trott på. Men det hjälper ju ofta att skriva av sig och det hjälper kanske också lite att få en massa kärlek från folk omkring sig, oavsett om det är några man känner eller inte.
Det enda man vet är väl att tiden läker alla sår, sedan hur lång tid det tar är ju olika, men det kommer bli bättre. Faktiskt. Och fram till att det blir bättre har man inga måsten alls, man får känna och tycka och skriva precis vad man vull utan press. Man FÅR vara glad och man får absolut vara ledsen exakt hur mycket man vill.
Stor stor kram <3
Mitt i sorgen, mitt i det onda så skriver du så otroligt vackert och naket… Du har inte bara fått tecknandets gåva, utan även ordens gåva. Skickar massor med styrketankar till dig!
Jag förlorade min lilla dotter för ungefär ett år sedan. I trettiosju veckor fick jag ha henne i magen. Jag tycker det är mer komplicerat att sörja henne än att sörja min mamma, som jag också har förlorat. Hur sörjer man någon som man liksom aldrig ens fick träffa?
En sak som känns fin för mig är att lyssna på den här låten (http://www.youtube.com/watch?v=KcTFw591yoM). Den verkar handla om precis sådan sorg och förlust, fast utan änglar och himlar och sådant som jag inte tror på. Den hjälper mig faktiskt att hitta något konkret i sorgen efter dottern som aldrig blev, när jag behöver få göra det. När jag behöver få grina ögonen ur mig. Den känns som min dotters sång.
Kanske kan den kännas fin för dig också, om du är en sådan som tycker att musik hjälper lite mot mycket. Du får gärna maila mig om du vill babbla av dig med någon som så klart inte känner samma saker, men som kanske fattar en liten smula.
Kram från en Lovisa som du inte känner.
Gud vad fin, nu grinade jag! Måste visa för min man.
Åh hela 37 veckor, det är ju en mindre evighet! Största hårdaste kramen!!
Stor peppkram!
Vill du fly verkligheten en stund eller bara dricka massor med rödvin
eller bara distrahera tankarna och fika så är du välkommen till Sthlm när du vill!
Det finns alltid plats för dig! Och Emil såklart!
Linnsan
<3!!
STOR VARM LÅNG KRAM!
Det här med döden tar knäcken på mig ibland. När jag var 8 år dog min 38 åriga pappa och jag minns tyvärr inte så mycket om honom. När jag var 19 så dog min 16 åriga bror i ”spädbarnsdöd” och jag minns, livrädd att glömma. Konstigt nog går livet vidare och i år är det 7 år sedan, men det ligger fortfarande nära nära. Så kärlek till dig!
Fy, ja då vet du verkligen hur det känns, stor kram!
Du behöver inte förklara och du får gråta, så mycket som du behöver!
:´( <3
Stor kram Anna! Ingen kan förstå hur det känns; ingen kan förklara heller. Men så är det. För snart 4 månader sen dog mitt livs kärlek och nu finns det ingen riktig glädje i livet. Men förklara? Det går inte att förklara. Och det som känns, känns inte mer. Kram iaf, konsten, musiken, sysslorna, gör det lite lättare på den här sidan känslan.
Nej, det går inte att förstå. Men du förklarar det så himla fint. Himla.
Tittar in här första gången. Hittar en massa massa fint. Vill skicka en stor varm kram.
Har själv mist mamma och pappa och min lilla dotter, hon fick 6.5 år på jorden.
Du beskriver sorgen och funderingarna så fint.