@annaileby_art
anna@annaileby.comUnderbara Clara skrev ett så himla bra inlägg om det här med att man som bloggare alltid vara beredd på alla andras känslor och reaktioner. Hon la ut en bild på instagram för ett tag sedan, med en nedåtgående viktkurva.
Det blev ramaskri.
Såhär är det alltid och det gör att jag inte törs skriva om vissa saker, för jag orkar helt enkelt inte med alla reaktionerna som kommer med det.
Jag har till exempel gått ner nästan tio kilo i vikt. Det är för mig en jättestor grej och ett mål jag satte upp för mig själv och sen genomförde.
Jag ville blir av med mina gravidkilon och komma tillbaka till min gamla kropp igen.
Jag tränade och följde ett kostschema.
Inget av det skrev jag om på bloggen.
För jag visste att det skulle bli ett jävla liv.
För man får inte vilja gå ner, då är man ytlig och har fallit i någon form av fack. Man har fallit för en klassisk kvinnofälla och yadayadayada.
Jag känner mig grymt peppad på att jag satte ett långsiktigt mål, att på ett år skulle jag gå ner till min vikt jag hade innan jag blev gravid.
Jag klarade det och det tycker jag är stort i sig och en jäkla härlig känsla, oavsett om det rör sig om vikt eller något annat.
Förra sommaren la jag upp en bild på mig själv i bikini, med gravidkilon och bristningar och den hyllades för att jag vågade och jag fick massvis med kommentarer och pepp.
Hade jag däremot lagt upp en bild på mig sälv i bikini nu, så tror jag inte att reaktionerna hade varit lika peppande.
Hade jag velat gå upp i vikt hade tonen varit annorlunda än om jag vill gå ner.
Men kropp som kropp? Upp eller ner borde inte spela någon roll.
Bilder på större kvinnor, gärna avklädda sådana, hyllas medans bilder på avklädda smala tjejer anmäls för olämpligt innehåll.
Som sagt, kropp som kropp?
När jag skrev om att jag tyckte att man skulle dela på föräldraledigheten fick jag arga mail om att alla faktiskt inte kan dela och att jag ska ge fan i att ge dom dåligt samvete.
När jag skrev att jag var gravid var et någon som blev stött över det att jag numera inte längre var med på ”de som hade svårt att bli gravidas sida”.
Sen de här med triggervarningar som en del tycker man bör skriva ut.
Då hade man ju fått ha det innan varje ord eller bild man la upp, för alltid triggar det väl någon.
Jag kan till exempel bli ledsen när jag ser bilder på folk med sina pappor, bara för att jag vet att min inte finns längre
Aldrig i livet att jag skulle kräva att de skrev triggervarning innan de la upp en bild på sin pappa.
För den sorgen är min och inget någon annan ska behöva ta ansvar för.
Låt folk ha pappor och mammor, låt folk gå upp och ner i vikt, vara stora eller små, lediga eller inte bäst de vill.
Jag skkriver bloggen utifrån mitt perspektiv. Det är ju väldigt svårt att skriva den från någon annans.
Du är väldigt klok och jag håller fullständigt med dig! Vem vet vad som kan trigga känslor i mig – skulle alla ta höjd för det hade vi haft oerhört platta och intetsägande bloggar att läsa.
Det är väl inte så att man inte får går ner i vikt, jag hoppas ju också kunna ha samma kläder efter graviditeten som innan, om inte annat så för ekonomiska skäl.
Det är väl att det är allt man blir matad med, ner i vikt/hälsa/sommarkroppen osv allt fokus på träning är att blir trimmad och komma i mindre kläder, väldigt sällan om att bli stark. Har man en normkropp blir man ständigt bekräftad i att man är rätt, bantar man blir man också ständigt bekräftad i att man gör rätt, varenda löpsedel talar om det. Det förutsätts liksom att det är det enda man vill, man får tips på jobbet oavsett man vill eller ej. Och så det never ending hälsoföreläsningarna. Du anses vara lat/snygg fast du är fet/korkad, ja men lite sämre som person om du är tjock. Det är inte konstigt att folk tröttnar, att det blir en rörelse av det. Och som alla rörelser med folk som fått nog så blir en del så lättade av att finally ha ett sammanhang där de är okej att de kanske går på lite väl hårt. Det är del av en struktur, vilket till exempel förlust av förälder eller svårighet att bli gravid inte är. De är fortfarande de som inte delar jämnt på FL som är i majoritet så därför är ej heller det att jämnställa. Och sen kommer det alltid folk som inte fattar generaliseringar.
Jag tycker att du är grym, och jag vet hur målmedveten en måste vara för att gå ner i vikt. Jag vet också att det inte alltid bara handlar om jävlar anamma och vilja för att lyckas. Och jag hejjar på dig, men jag är ändå så oändligt trött på viktprat, att det nånstans ändå alltid hamnar där.
Jag får liksom en liten glitch i huvudet när det dyker upp än en gång. Och jag förstår folk lite som blir besvikna när någon som ex Clara som redan innan inte var direkt tjock, utan passade in i normmallen ganska bra då drar ”hälsokortet” ihop med sin viktnedgång.
Det klart att hon ska gå ned i vikt om hon vill, men det går inte att komma ifrån att vikthetsen är ett hyfsat stort problem, väldigt många mår psykiskt sämre av den och pressen av att inte duga, att de måste gå ner, av allt vikttjat än vad folk mår fysikst dåligt av sin övervikt. Och det var ändå några som ifrågasatte på ett rätt sansat sätt men som fick ganska ignoranta svar.
Sen som ofta så kan det gå överstyr, men jag fattar ändå inte behovet att prata just om kilon? Om du gör det för dig, varför då inte hålla det för dig? Skulle folk behöva inspiration eller vad det nu skulle kunna vara bra för så finns ju inte närmsta löpsedel eller bantningsartikel särskilt långt bort.
Jag tror att du har en poäng i det där att Clara som inte alls var tjock när hon började drog ”hälsokortet” inför sin viktnedgång när det förmodligen snarare handlade om trivsel och utseende vilket ju i sig är helt legitima orsaker. Jag tycker dock att det är bättre att säga det då än att låtsas att det handlar om hälsan.
Forskningen visar ju allt mer att övervikt absolut inte måste ha likhetstecken med ohälsa, tvärtom ibland, och en i övrigt frisk och sportig person som har några extrakilon måste säkerligen inte gå ner för hälsans skull. Vill hen ändå gå ner så är det ju helt upp till personen i fråga tycker jag och känner man stort behov att skriva om det ska en väl göra det även om jag tycker att det är sånt man kan hålla för sig själv. Nyhetsvärdet i en löprunda eller ett förlorat kilo är väl, gäääsp, lagom intressant.
Håller helt med om att är en svår avvägning, men i UC-fallet så handlade det väl om just bilden, och att det var den som kanske inte kändes helt genomtänk? Alltså eftersom det hon skrev var ju bra – att hon blivit piggare, gladare osv – och att det kanske hade kunnat illustreras med en bild på när hon är glad och leker med kidsen i gräset eftersom lägre vikt inte per automatik kommer med bättre hälsa?
;vh/17 kilo kvar till målvikt 🙂
Ja, så kände jag också! Clara hade så lätt kunnat lägga fokus på hennes välmående efter viktnedgången istället för själva viktgången. För det var väl ändå det som var det väsentliga, att hon mådde bra och blivit piggare, inte att kilona rasat. Jag blev jätteglad för hennes skull, för jag själv vet hur jobbigt det är att inte känna sig hemma med sin kropp efter graviditeten! Men jag tyckte att hon illustrerade det på ett ganska tråkigt sätt.
Preeeecis det som du skriver tycker jag det handlade om. Jag älskar träningsbilder på svettiga, röda ansikten och jag älskar före och efter bilder. Men en viktkurva är ju inte jätteinspirerande. För man måste inte bry sig om vikten, det inns så många andra mått på hälsa och må braande. Till exempel att nu kan man passa sin gamla finklänning eller nya snygga jeans!
Jag tycker att det du skrivit om din viktnedgång och träning har varit super. Mirijam, Kattakvack och andra bloggare gör det också på ett vettigt sätt. Inget fel i det!
Men heja dig, bra jobbat!! Före och efterbilder är inte aktuellt då? Annars kul att se!
Bra Anna! Fortsätt skriva om det du vill skriva om, låt folk ta ansvar över sina egna liv och vad de tar del av. Ingen är skyldig att läsa din blogg. Att du har många läsare borde tyda på att många faktiskt har glädje av det du skriver/ritar/fotar osv. (det har iaf jag, även om jag inte håller med om allt till punkt och pricka men det kan jag leva med, för just det, jag har ett eget ansvar över vad jag tar del av och hur det ska påverka mig). Fortsätt med det!
PS. Snygg header!
hej anna! som många redan skrivit både här och hos clara så handlar det ju inte om att man inte FÅR gå ner i vikt, äta hälsosamt eller träna. du är ju grym som lyckats gå ner i vikt och nu trivs i din kropp. du har inte skrivit om det och frågan är varför du skulle göra det? vad förlorar du på att inte göra det? du har ju HUR mycket som helst annat att skriva om?
jag väljer att inte prata om vikt med mina kompisar eller personer på jobbet. om någon säger att de försöker gå ner i vikt så säger jag ’okej’ och pratar om något annat sen. om något pratar om att ”unna” sig på fredagsfikat eller att man måste träna och bränna kalorier innan man går på en härlig middag hos sina föräldrar så säger jag inget uppmuntrande eller nickar igenkännande. jag vill inte bidra till jargongen som finns! jag vill inte bidra till att reproducera detta. jag vill inte att vi kvinnor ska lägga massa tid på att noja, diskutera, hetsa och problematisera.
förstår inte varför vissa, i det här fallet bloggare, tycker att det är så sjukt viktigt att prata om? om du vill ha bekräftelse hittar du säkert det från någon i din omgivning. eller så kanske det räcker med att du blir piggare, starkare och mer nöjd med dig själv? alla vet redan hur man går ner i vikt. måste vi bara fortsätta fortsätta fortsätta med att likt en repig skiva upprepa detta?
står vi på vågen står vi inte på barrikaderna, glöm inte det.
Men om jag nu skriver om allt annat varför ska jag då inte få skriva om detta? Speceillt eftersom det tagit upp en stor del av min vardag senaste tiden.
det är klart att du får skriva om detta, men med tanke på vilka strukturer som ligger bakom och hur mycket det redan skrivs om detta ämne på andra plattformar, kanske du kan välja att inte göra det? och om du gör det, i så fall ta diskussionen.
jag tror att det finns mycket du väljer att inte skriva om, jag tror inte att du skriver om allt annat? precis som man väljer att inte säga allt man tänker på högt, kanske man inte heller ska skriva om allt?
Jag tycker också att fixeringen kring den kvinnliga kroppens varande är en väldigt problematisk struktur, MEN jag tycker inte att lösningen är att uppmuntra enskilda bloggare att inte skriva om det. Jag tycker att det har en dubbelbestraffande underton och att det är orimligt att man begär att enskilda kvinnor ska ta ansvar för att bryta den strukturen. Det blir ju att påföra ett individuellt ansvar för ett strukturellt problem. Därmed inte sagt att individer inte gör skillnad och är en del av lösningen, för det är klart vi är, men jag tycker det är märkligt att be andra censurera sig själva för att komma dit. Hur man väljer att förhålla sig till den här strukturen måste få vara upp till var och en. Jag tycker det är viktigt att upplysa om att strukturen finns, och att som du skriver ”ta diskussionen”, men inte ok att kräva att andra ska förhålla sig till den på samma sätt som man själv gör.
Det är ännu märkligare i min värld att be någon censurera sig själv på sin egen blogg. Dels för att det inte är lästvång, utan ett aktivt val att ta del av Annas åsikter till skillnad från reklam och en del annan media. Dels för att bloggen blir intressant just för att hon väljer att dela med sig av sitt liv, sina glädjeämnen och sina svårigheter – om hon alltid skulle anpassa sig till vad alla tyckte och tänkte skulle det inte bli mycket kvar att skriva om. Och säkert ett mycket ängsligt projekt att blogga, eftersom man hela tiden måste akta sig för att kliva folk på tårna.
Med det sagt, tror jag att man som bloggare får vara beredd på att folk har åsikter när man skriver om känsliga ämnen. Kan ju vara jobbigt om kommentatorer inte använder en respektfull ton (vilket givetvis inte är ok), men jag tänker att inlägg som väcker olika åsikter i sig är nåt bra. Genom diskussionen som väcks får man ju nya insikter och perspektiv. Vill man ändra en struktur så tror jag att samtal snarare än självcensur är vägen framåt.
Så heja dig Anna! Jag tycker du ska fortsätta skriva om det du tycker är viktigt, som vikt och föräldraledighet – även om det inte passar alla! Kram
Håller med till tusen procent, sjukt bra formulerat det där med att det inte är okej att be en individ att cencurera sig för att laga ett strukturellt problem, och verkligen inte på sin egen plattform.
Ge dig Felicia. Oavsett hur diskussionerna ser ut i samhället så måste väl Anna få skriva om precis vad hon vill och på vilket sätt hon vill. Jag älskar hennes texter om stort som smått, ytligt som djupt. Alla kämpar vi på ett eller annat sätt att bli mer bekväma med sig själva och extrakilon tillhör ofta sådant som man känner sig obekväm med. Förstår inte varför vi inte hyllar dessa fantastiska bedrifter mer när övervikt är ett av samhällets största problem. Anna ser ju stark och hälsosam ut så varför får hon berätta sin bedrift? Själv har jag precis gått ner alla mina gravidkilon och jag känner mig stolt som en tupp vilket jag gissar att Anna också gör! Bra jobbat Anna och bortse från dessa tråkiga kommentarer!
Att läsa en blogg är ju lite som att ha en vän. Även ens bästa vän har ju sidor man inte gillar till 100%. Allt annat vore ju konstigt. Och om de dåliga sidorna överväger de bra, då slutar man umgås och så småningom hittar man en ny vän som passar en lite bättre. Det handlar väl om vilka faser i livet man är i, vad som passar en bäst.
Det är väl det som är fascinationen, att alla bloggar och instagrammare är olika. Vissa strävar mot viktuppgång, vissa viktnedgång. Vissa är köttätare, vissa vegetarianer. Vissa gillar vinter, vissa gillar sommar.
Jag har varit en trogen läsare sen tatuerings-tiden (hujeda mig) och det är klart att du skrivit saker som inte passar in i mitt liv, för vi är ju helt enkelt två olika individer. Men det intressanta är ju hur du resonerar, funderar och väljer att berätta om dina val och tankar
kring olika ämnen, alltid med en stor omsorg, äkthet och sundhet. Jag har aldrig upplevt dig som provokativ. Det har gjort att jag ibland funderat kring mina ståndpunkter och mina val och blivit nyfiken på nya saker. Tack för det!
Så Heja dig Anna, tack för glädjen, värmen och alla funderingar du skänker!
Och Alex, för dig är det just kilon som stör, för någon annan är det Annas fantastiska loppisfynd som stör, för den tredje är det Annas underbara sydda kläder till Knutte som stör. Vad ska hon censurera? Vad ska hon då skriva om? Vädret? Då finns det med all säkerhet någon som stör sig på det! Dags att skaffa en ny blogg/vän att följa!
Hejja Anna!
Klart du ska skriva om din viktnedgång! Det är ju dej och ditt liv jag väljer att läsa om, och som du skriver så har det varit en stor del av ditt liv. Om jag tycker att det känns jobbigt eller ointressant är det ju bara att scrolla vidare…Tycker också att en före/efter bild hade vart skitkul att se, vilken sporre för mej som går med postbebishängmage under klänningen! Ett extra tack just för att du lämnar ut dej så på bloggen samt ger grym inspiration, lite kärlek på det<3
Heja alla er som orkar blogga trots alla hetsiga läsare! Jag tackar ödmjukast för allt du vill dela med mig och alla andra. Hoppas du vill göra det länge till! 🙂
Jag läste om alla ramaskrin, men har inte sett själva inlägget. Jag skrev då om Mammakroppen, det mest förbjudna….Men jag har faktiskt bara blivit ”påhoppad” när jag skrivit om Rawfood, Detox och konstigt nog om fenomenet Nudging. Jag har antagligen inga läsare som är intresserade av sin eller min vikt på min egen blogg och när jag skriver för andra verkar den kritiska gränsen för skrivna påhopp gå vid 12000 läsare. Det är min analys av läget.
Hejja dig (och Clara)!
Jag läser era bloggar och gillar att ni skriver om era liv och vad som händer i dem. Jag tycker inte att man ska behöva lämna ute saker som man är stolt över, det är era liv ni skriver om och vi läsare ska vara glad att ni öppnar er för oss och annars är det ju helt fritt att sluta läsa.
Jag har 5 gravidkilon kvar som jag gärna skulle vilja skiljas ifrån och jag hade gärna fått peppen till det från dig. Någon skrev om att man då kunde vända sig till närmaste löpsedel från typ expressen, men den personen ha missat hela poängen. Jag vill hitta inspiration i en ”som jag” och inte Leila Bagge.
Sluta censurera dig! Om du inte vill dvs 😉
Bra inlägg!!!!!!!!!!!!!!!!
Läser kommentarer angående vikten… Utanför bloggvärlden då? Om jag är ute med min lilla bebis på promenad ser ju andra mammor att jag måste ha varit gravid för några månader sen och undrar hur jag kunde vara så smal plötsligt. Ska jag undvika att gå på promenad för att ingen ska känna sig misslyckad för att hon inte kunnat gå ner i vikt lika snabbt?
Du gör en bra jämförelse med din pappa och triggervarning. Det finns ALLTID någon som känner sig kränkt och det är ju lite upp till var och en att försöka göra något åt att-känna-sig-kränkt istället för att hacka på andra.
Tyvärr så är det ju inte ”kropp som kropp” att vara tjock är fortfarande extremt mer stigmatiserat och normbrytande än att vara smal. Det är mer problematisk att skriva om viktnedgång än viktuppgång eftersom vi kvinnor (och män men ej i samma usträckning) HELA tiden uppmuntras och hetsas till att gå ner i vikt. Det är inte bloggarnas fel. Det är samhällets, modeindustrin och hundra år av ideal. Vi kvinnor kan inte öppna ögonen på morgonen utan att matas med bilder och krav på hur vi borde se ut. Problemet är inte att du har gått ner i vikt, eller att någon annan har gjort det, problemet är inte att du är lyckligare när du är smal för du är ett offer. Precis som vi andra. Problemet är att det faktiskt är totalt jävla omöjligt att vara nöjd, glad och tjock.
Nej det är inte omöjligt, kolla t.ex lady dahmers blogg, hon är nöjd och glad och tjock och skäms inte för det. Jag är tjock och skulle gärna fortsätta vara tjock och aktivt äta massa glass och choklad utomhus för att provocera folk så att de fick tänka till lite kring sin människosyn men av hälsoskäl (ont i kroppen osv osv) så kan jag inte det. I övrigt håller jag med dig om allt i din kommentar!
Du har rätt på vissa sätt, och på vissa sätt inte.
En lagom rund kropp hyllas, en oformlig, blek kropp med stor mage och gropar överallt skulle nog inte hyllas om den las ut i bikini – som min kropp alltså.
Att vara smal är ALLTID ett privilegium och det bör man som smal eller normalviktig eller ”bara lite rund” vara ytterst medveten om, jämt. Såsom jag tycker att alla med privilegier bör vara medvetna om dessa. Jag är till exempel vit och uppvuxen i medelklassen, två gigantiska privilegier som jag försöker tänka på i alla möjliga situationer. Men så är jag också tjock. Och bloggar om att gå ner i vikt. Dessutom går viktnedgången inte så bra. Så jag känner verkligen igen mig i det där med kritiska kommentarer, dock inte på det sätt du beskriver utan typ ”har du tänkt på det här lilla tipset hit och dit”. Det gör mig galen och är fatshaming men jag försöker tänka att folk väl behöver få ur sig den där skiten. 😀
Vilken fin sida du har, ser fram emot att följa den! Modigt skrivet inlägg, hursomhelst.