@annaileby_art
anna@annaileby.comEfter graviditeten har jag inte känt igen mig själv, inte känt igen min spegelbild och inte känt mig hemma i min egen kropp.
Jag har inte varit vältränad på länge men saknade ändå hur jag såg ut innan jag fick Knut. Kände att jag faktisk förtjänade min gamla kropp, att känna igen mig själv.
Så läste jag boken Heja Heja av Martina Haag, av en ren slump. Jag läser nästan aldrig böcker men vann denna på midsommar och hade med den till stranden en dag.
Jag sträckläste den och redan samma eftermiddag satte jag på mig träningskläderna och gav mig ut.
Martina hade så bra strategi, att springa så långt hon orkade utan att stanna, oavsett om det var hundra meter eller fem minuter. Hon sprang 12 minuter.
Mitt enda mål med min första runda var att slå 12 minuter. Jag sprang 16, sen var jag fullkomligt färdig men oerhört stolt!
Att springa har alltid varit min största skräck i livet, har inte ens kunnat springa en kilometer utan att se stjärnor och må illa.
Men nu klarade jag alltså 16 minuter och dagen efter gav jag mig ut igen, med målet att springa längre än 16. Jag sprang 22 minuter.
22!! Kändes som jag sprungit Lidingöloppet och bestigit Mount Everest på samma gång!
Med nyfunnet självförtroende gav jag mig ut nästa dag igen med målet att inte stanna. Så jag sprang. Och sprang. Och sprang.
Ända till klockan på armen visade fyra kilometer. FYRA?!?!!
Jag har aldrig i mitt liv sprungit så långt! Det gick inte snabbt, snarare orimligt långsamt men det hör inte hit. Huvudsaken var att jag inte stannade. Inte en enda gång på fyra kilometer stannade jag.
Jag som tidigare inte kunde springa hundra meter ens.
Sen dess har jag fortsatt. Jag har sprungit mina fyra kilometer, ibland tre och en gång till och med fem kilometer.
Jag har sprungit snabbare och har inte längre riktigt lika pinsam snitthastighet som innan och det konstigaste av allt är att jag tycker det är så himla roligt!
Tre gånger i veckan ger jag mig ut nu och orkar. Orkar springa och andas och inte se stjärnor och kräkas.
Så tack, tack från botten av mitt hjärta Martina för att du skrev boken Heja Heja!
För heja mig, heja heja mig!
Ja, heja heja! Att springa är lätt det bästa, bara på med skorna och iväg, swooosh!
Heja dig!!
Detta ger mig också hoppa om att själv kunna hitta tillbaka till min ”gamla” kropp efter min egen förlossning som kommer att ske i början av november.
Åhh bra Anna! Kanske till och med jag vågar mig ut snart.
Heja heja heja!
Är inte heller någon löpare, men nu blev man ju lite inspirerad…. Heja, heja dig!!!!
Jätteduktig!
Åh så roligt, kanske själv skulle investera i en sån där bok! Känner igen mig i det du skriver för visst vill man känna sig på topp även om man fött barn. För min del kanske mer nu än förr… Heja heja dig 🙂
Ja, heja dig! Grymt bra jobbat! Kul att det funkade.
Hurra for deg! Du er flink 🙂
challenge accepted! *barneyrusar ut ur datarummet*
Alltså, måste bara kommentera här! Jag hade också planer om att börja springa, efter att alltid ha hatat det (förutom när jag spelade fotboll då, men det är en annan sak). Jag har liksom börjat känna mig långsam och tung, och det är inte nåt jag känner igen mig i, så jag var tvungen att göra nåt. Började så smått före semestern, köpte ett par fina springtights och laddade ned en app som skulle registrera mina rundor och så. Fast jag tänkte att efter semester drar jag i gång på allvar. Dagen innan jag skulle börja såg jag ett av dina instagram-inlägg, där du skrev att du blivit så peppad av Martina Haags vinter-prat, så jag laddade ned det och lyssnade. Och fy fan så bra det var! kom verkligen i gång på riktigt efter det! Började med 13 minuter och knappa två kilometer, en vecka senare är jag uppe i dryga tre och 25 minuter. Tack för peppen, både Anna och Martina! 🙂
Jag gjorde det! 50 kg övervikt, men ”sprang” nyss 1 km på 9 min (skittid?). Stannade inte en enda gång och saktade aldrig ner till gångtempo. Hade kunnat hålla på längre men ville hellre klara sträckan. Allt tack vare dig! TACK! <3
Grattis till att ha hittat löpglädjen! Precis samma sak hände mig förra sommaren. Har också verkligen HATAT att springa men nu är det ju så kul. Och enkelt – man måste inte ta sig iväg till något gym eller passa någon tid. Bara köra själv. Tror det passar ensamvargar som dig och mig. 😉 Heja heja!
Och som någon bloggläsare sa till mig ”strunt i hur snabbt du springer – du springer ändå snabbare än alla soffpotatisar som inte springer alls” vilket är helt sant.
Åh vad roligt att du har börjat springa, jag känner igen rädslan för att springa…
Mitt tips är att hitta en slinga, kanske 5 km.. Gå den raskt första gången så du kan känna av hur det känns att promenera den. Nästa gång testar du att gå i 5 min, springa lugnt tills du känner att det blir motigt, går, och fortsätter så tills du kommit runt. Att springa handlar inte om att springa snabbast, köra slut på sig själv etc.
Att springa så där som de gör i spåret som alltid joggar förbi en i raketfart, det tar tid att öva upp det där! Fast man intalar sig själv att så måste nog alla andra springa utom jag.
Vissa dagar kan jag intervallspringa en mil, vissa dagar kan jag inte ens powerwalka 3 km för jag är så negativt inställd… Ställ in dig på att det är helt okej att inte klara det, men du blir jätteglad om du gör det och får en mental medalj. Kör man på för hårt och beslutsamt kan man bli besviken på sig själv och ge upp. Runkeeper är en finfin app som jag rekommenderar också 🙂
Nog om löpning… Jag älskar din blogg, och dig som illustratör.
Jag samlar på mig olika bloggar med yrkesverksamma illustratörer och konstnärer, för det är min dröm att också livnära mig på det en dag.
tack för fin läsning!
Kram
Älskade också Heja Heja! Lyssnade på den som ljudbok under ett par rundor – toppeninspiration när jag var lite löptrött under en period 🙂
Heja dig! så j*vla grym 😀