@annaileby_art
anna@annaileby.comSom ni säkert vet så var jag helt bombsäker på att jag bara ville ha ett barn.
Sen kom Emil med en önskan om en till.
Jag tvärvägrade…..tills jag inte vägrade längre utan började längta lite.
Sen blev jag som jag alltid blir, besatt.
Jag kan inte göra något halvhjärtat, allt eller inget. All in.
Så nu jävlar ville jag ha en bebis.
Men sånt där går ju inte att bestämma och sen bara tro att det levereras pang bom.
Så nu är vi inne i spiralen igen, den jag avskyr så mycket.
Med räknandet, försöken, besvikelsen och den eviga hetsen i mitt huvud.
Precis som förra gången
Men i samklang med årets nyårslöften jag skrev om igår, att skala bort det som gör mig stressad måste jag även skala bort den här biten.
Tänk inte så mycket säger folk.
Lättare sagt än gjort säger jag.
Men för att inte gå ner mig alldeles efter månader av misslyckade försök så har jag nu ändrat fokus.
Nu har jag istället för att tappa all kontroll över min kropp, tagit tillbaka den.
Så nu har jag börjat träna igen.
Om ingen bebis vill flytta in i min kropp ska jag se till att flytta in i den själv.
Må bra i den.
Och om det skulle vilja sig väl, så ska jag se till att det är en trevlig plats att bo på i nio månader.
Så nu tar jag tillbaka kontrollen över mig själv.
Påverkar det som kan påverkas och låter resten bero.
Så fint att du delar med dig. Håller tummarna för att det blir som ni vill.
Håller tummarna att allting blir så himla bra <3
Det går nog väl till sist! Och så bra att byta fokus, det tror jag på! Heja dig!
Håller med ovanstående om att det är fint att du delar med dig. Jag och min sambo har precis bestämt oss för att börja försöka. Nu återstår de där veckorna fram till beräknad mens och jag är nervös. Både för att de ska ta sig och för att det inte ska göra det. Har lite ställt in mig på att det inte kommer göra det. För att jag vet att sannolikheten att det inte blir något ändå är större, samt att jag ju då slipper bli så besviken. Vilket jag ju självklart kommer bli nu och alla de gånger det kan tänkas ta till dess det fungerar.
Jag känner igen mig så väl. Ville först inte alls ha barn öht tills min sambo tog upp det och ville så himla gärna ha. Då tvärvände jag helt och blev istället besatt av att vilja ha en bebis, allt jag såg omkring mig var barn och lyckliga familjer. Men som du skriver, man måste släppa det till slut. Ska hålla tummarna för att det blir som ni vill under 2018!
Massa tumhållning från mig!
Verkligen fint att du delar, jag har själv så mycket bebislängt just nu att det inte är klokt. Men både jag och partnern pluggar och har kommit överens om att vi ska vänta med barn tills vi är klara. Allt blir ju enklare då, men fy bövelen för att gå runt med denna värkande längtan varje dag, jag ser liksom inte slutet på dessa evighetslånga studier! Förstår att det måste vara svårt att inte uppslukas helt av all nedräkning och ägglossning och hopp och besvikelse varje månad. Alla lyckönskningar till er, jag håller alla tummar och tår!
Obs inte säkert att det blir enklare när man pluggat klart vill jag bara säga. Eller det beror på hur lång tid ni vill vänta.
Efter studierna kanske det tar ett tag innan man hittar ett arbete man trivs med och där man blir anställd. Jag levde i en karusell med bemanningsföretag i 1,5 år inna jag äntligen blev tillsvidare anställd, som kändes viktigt när man skulle ha barn.
Det går ju att ta en paus i pluggandet och få barn och sen fortsätta plugg och karriär efter det 🙂
Låter himla klokt att ta hand om din kropp, det är ju som du säger där den kommande bebisen ska bakas. Jag har iofs noll erfarenhet personligen av att försöka bli gravid, men använder Natural Cycles och har på så sätt fått bra koll på min menscykel och ägglossning, kan rekommendera den om du inte redan testat! Lycka till 🙂 🙂
Känner med dig. Vet precis hur hemsk den där jävla bli-gravid-karusellen är när det inte funkar. Hoppet, väntan och besvikelsen. Du har lyckats bli gravid två gånger redan, det kommer funka igen!
Fina Anna! Jag har varit lite i samma sits och det är fan inte roligt. Första barnet via IVF efter flera år av egna försök. Ingen som inte ”varit barnlös” eller haft svårigheter att bli gravid kan riktigt förstå den fruktansvärt stressande situationen oavsett om det är första eller andra barnet.
Det är så mycket press på kvinnan och hennes kropp.
Det ÄR jävligt jobbigt att kontakta sjukvården för fertilitetsutredning. Oavsett om svaret är att en är superfertil (då kan en möjligen få slappna av lite mer?) eller att en behöver hjälp på traven, ibland behövs bara en hormonspruta för att öka antalet ägg vid ägglossning och därmed chanserna.
Jag så glad att vi gjorde en utredning till slut. Vi hade en ”manlig faktor”. Dvs. min kropp funkade bra men spermierna behövde hjälp på vägen.
En utredning är kanske inte lösningen för alla men för mig gav det svar, sinnesro, hopp om att min kropp faktiskt fungerar och i slutändan ett efterlängtat barn.