Ni vet känslan, när man är på en särskild plats i livet och allting liksom förknippas med det, alla minnen, alla smaker och alla dofter.
För två år sedan var jag i Stockholm på semestern. Bara jag, i fem dagar.
Jag och Emil gav varann egentid på semester, båda två fick X antal dagar att göra vad man ville på och jag valde Stockholm.

Jag åkte till min kompis Johan.
För första gången sen jag fick barn var jag själv. Bara jag. I fem dagar var jag ingens mamma och det var så evinnerligt skönt.
Jag hade inte ett enda måste.
Bara ligga i soffan i en lägenhet i Vasastan, med fönstret på vid gavel och höra sorlet från uteserveringen nedanför. Gå en kvällspromenad runt parken, uteserveringsöl i motljuset och inte veta om kvällen skulle sluta nu eller tidigt imorgon bitti.
Så otroligt underbar känsla.

Jag hoppas vi kan ge varandra samma sak den här semestern.
För jag saknar sommar-Stockholm, jag saknar ensamheten och jag saknar Johan.
Fast den här gången blir det inte Vasastan, för nu har han flyttat.
I år gör vi Södermalm.