@annaileby_art
anna@annaileby.comNär jag skulle berätta på bloggen om att jag var gravid var jag väldigt orolig.
När jag skrev inlägget om missfallet ett halvår tidigare fick jag så himla många stöttande, fina kommentarer från er om att ni hade gått igenom samma sak och nu var jag rädd att kanske bli en av de där jag själv tyckte var så jobbigt att läsa om, en av solskenshistorierna.
Visste att många av er som läste fortfarande var i det där jobbiga försöka-bli-med-barn-stadiet och jag ville inte såra er genom att vara gravid.
Så jag försökte skriva det på ett så bra sätt som möjligt.
Men sen har det kommit fler och fler inlägg om graviditet och kanske glömmer jag ibland, att jag trampar någon på tårna eller klampar på utan att tänka mig för.
Vill inte vara den som sårar för jag vet hur himla jobbigt det där stadiet är och överallt man ser så är det lyckliga gravidmagar överallt.
Men samtidigt vill jag skriva om det, få jubla lite, tycker jag förtjänar att jubla.
Dels för att kunna gå tillbaka sen och se hur jag kände, har förstått att man glömmer snabbt och dels som ett minne av hur bra det faktiskt blev till slut.
Men ni ska vet att jag aldrig vill trampa på några tår och jag vet hur det känns att vara ledsen, även om jag råkar vara glad nu, så glömmer jag inte hur det var på ”andra sidan”.
Om ni avskyr alla inlägg som handlar om mage och bebislycka så får ni väl scrolla förbi dom fort som sjutton, morra lite och sen läsa om teckningar och pyssel istället.
Det skulle säkert jag ha gjort.
Känner verkligen igen det där. Vi kämpade länge med otaliga ivf-behandlingar och all sorg som ofrivillig barnlöshet innebär, och jag blev så himla ledsen varje gång jag läste att någon annan blivit gravid. Men, det man glömmer är att man inte vet vilken resa som ligger bakom, hur länge folk har försökt, hur många missfall och hormonbehandlingar som man inte vill eller orkar prata om. När man inget hellre vill än att få se den där bulan på sin egen mage stirrar man sig blind på andras lycka.
Jag tror att det viktigaste är att vi delar med oss av det som är svårt också så blir lyckan så mycket mer hanterbar och så mycket lättare att sätta i perspektiv för andra. Först när jag kunde berätta om allt det jobbiga kunde jag också börja dela med mig av allt det underbara med att vara gravid. För man måste få vara glad och dela med sig också 🙂
Hejja dig och knyttet, kommer följa er med glädje!
Emelie, Reggio i vecka 38 vid det här laget
Du. Det är dumt att trycka undan känslor, och speciellt bra känslor.
Skriv, bara skriv!
Äsch, jag har också tänkt så sedan Sigge kom, att det blir för mycket bäbissnack osv, men jag vill ju inte scrolla i bloggen om några år och knappt se att jag skrivit något om Sigge precis när han fötts. En graviditet och en alldeles ny bäbis är ju bland det största som händer i ens liv, så det är klart att man ska skriva exakt så mycket man känner för!
Du vet du vad? Ditt sätt att skriva på (lyckliga du som fått både tecknandets och skrivandes gåva – du är grym på båda två!) gör att jag tror risken att du trampar någon på tårna är minimal. Visst skriver du om din lycka, men trots att du gör det på ett utomordentligt bra och härligt sätt där man verkligen känner din lycka så är det samtidigt på ett väldigt känsligt sätt. Svårt att förklara märker jag, men jag (som följer över tjugo bloggar dagligen) kan ärligt säga att jag aldrig förr stött på någon som kan skriva på det sätt du kan. Så naket, så ärligt men samtidigt så känsligt och så fint. Oavsett om det rör lyckliga eller hemskt jobbiga saker. Så skriv på Anna, du är nog en av dem som minst behöver oroa sig för att trampa någon på tårna.
Men skriv för fan, skriv! Det är ju din blogg och du skriver väl om det som ligger dig närmast om hjärtat hoppas jag!? Inte vad du tror att andra vill att du ska skriva? SÅ har jag aldrig uppfattat dig innan i alla fall… Om någon tar illa upp får de väl låta bli att läsa. Svårare än så är det inte.
Seså, skriv nu om din babylycka, din foglossning och allt det dära andra som du också skriver om som gör att vi läser och kommer tillbaka hit år efter år! 😀
Hej Anna,
Jag har tänkt och skriva en kommentar om just detta men inte fått gjort det. Jag tycker nämligen att det är så fruktansvärt jobbigt och känt mig besviken (på nån jag inte känner!) när en del bebisinlägg kommit upp. Ledsen för att t.om du skulle bli en sån person som ”bara” pratar om bebisen. Så är ju inte fallet men ja jag tillhör dom som tycker att det är väldigt jobbigt. Men snälla nån, det är din blogg, jag förstår att du är helt överlycklig men i den sits jag är i nu är det bara jättejobbigt. Skrivit kommentar innan på att jag gärna skulle vilja höra lite hur det kändes när du blev gravid, hur tidigt du känner tecken osv. Skulle vara intressant hur det väl känns när man är gravid för letar ju tecken varje månad men det är ju alltid skentecken så jag vet inte vad dom skulle vara vad.
Hur som helst så är jag uppriktigt glad för er men det stressar mig så mycket att jag får lite andnöd nu så jag ska försöka scrolla förbi…
Kram!
Jag förstår dig. Dock kan jag tycka att det är hårt att säga att du är besviken på mig.
Jag mailade faktiskt dig efter ditt förra inlägg, skrev precis hur det kändes sådär tidigt men fick ett svar att mailadressen tillhörde någon annan.
Jag va precis som du, letade tidiga tecken och va allt som oftast skengravid. Det gick som sagt 13 graviditetstester på sju månader.
Tyvärr kan jag inte säga några tidiga tecken, ont i brösten, trött och illamående var jag nog mer de månader jag inte va gravid. Månaden jag väl fick plus så mådde jag bättre än på länge (lite ondare i brösten kanske) illamående och tröttheten kom flera veckor senare.
Hoppas det snart går vägen för er och det var som sagt inte meningen att göra någon besviken
Hej! Jag menade verkligen inte att jag är besviken på dig, jag menade hur orimligt det att jag är det så skrev ”på nån jag inte känner” för att illustrera det. Men förstår i efterhand att du tog det så! Jag känner mig dum. Jag borde inte röja runt på nätet alls nu tror jag;) situationen är så jobbig och jag pratar inte med många om den för rädd för mer press då så det bubblar lite i mig. Tack för ditt svar. Fick du alltså svar från en person på mailen eller var den inte i bruk? Det är en gammal som jag har haft länge…och brukar ha titt som tätt.
Kram!
Ingen fara. Förstår hur du känner. När jag va i din sits gick jag med på en sån där gravidsida (blimamma) och där kan man skriva av sig med andra som är i samma sits, analysera alla tecken och få lite tröst. Jag tyckte det var bra fast lite stressande också eftersom folk blir gravida titt som tätt på sidan.
Jag fick svar ja, kanske skrev jag fel adress.
Omfamna var du är i livet! Här och nu! De som gillar dig för den du är stannar och är intresserade av allt som sker och känns i ditt liv, lovar! Det är just de personerna som är allra viktigast.
Tack 🙂
Många kramar till dig!!
Hej!
Jag är en av dom som är jätteglad för din skull och tycker att du absolut ska skriva om att du är glad och gravid ! Man kan inte göra alla till lags.
Oj! Jag är lite förvånad över hur avundsjuka människor kan vara. Visst är det jättehemskt att inte kunna bli gravid eller att få missfall, men det finns ju hur många kvinnor som helst som föder barn och är det någon man ska bli arg på för att den skriver om sin graviditet så är det väl den som inte borde få uppfostra barn alls (här skulle jag kunna rada upp exempel men jag gör inte det). När du dessutom gått igenom ett missfall och skrivit om det så är det väl jättebra att du äntligen får din revansch att bli gravid och får behålla barnet genom den kritiska tiden. Det kan ju faktiskt dessutom ge hopp åt andra som har fått missfall, att se att det inte tog så lång tid att bli gravid, (även om det kändes som det för dig). Så känner i alla fall jag, som är i tillståndet bli besviken när mensen kommer. Det är som sagt så väldigt tråkigt hur missunnsamt det skulle vara i fall du inte skulle få skriva om din lycka för att andra läser din blogg och blir avundsjuka.
Jag blir lite arg när jag läser det här. För visst förstår jag att människor som längtar efter barn kan tycka att det är jobbigt att läsa om andras bebislycka. Men det är ju världens feltänk! Du har ju längtat precis lika mycket som dem. Alla som har kämpat för att få barn måste också förstå andras lycka när de väl lyckas. De skulle ju själva bli överlyckliga! Så att först gå och längta ihjäl sig efter barn för att sedan när man ÄNTLIGEN får barn – inte få glädjas för att andra kan bli ledsna. Det köper jag bara inte!
Har skrivit lite på temat här
http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/jag-unnar-er/
Eh. Inser när jag läser att jag kanske ska förtydliga att jag inte blir arg på dig. Bara på om någon skulle tycka att du inte har rätt att glädjas. För FY FAN vad mycket jobbigt du har fått bära. Du om någon borde bara få fira, vara glad, peppa och blogga om allt roligt som väntar
Jag tänker att det inte kan vara ditt ansvar hur inläggen mottas, det är liksom omöjligt för dig att förutse. Förrut när jag var i ett rätt taskigt förhållande så kunde jag bli rejält avis på ditt och Emils förhållande som verkar så himla fint. Men jag skulle aldrig kommit på tanken att lasta dig för det, det är ju inte ditt syfte med inläggen. Du är så otroligt mycket värd den här lyckan nu och jag älskar att läsa dina gravidinlägg.
När jag inte kunde få barn och fick missfall på missfall så gjorde det ont, riktigt ont att se fina magar och barnvagnar. Men inte en sekund att jag var avundsjuk eller missundsam på dessa livets under, jag bara önskade så himla mycket att det fick bli min tur någon gång. Och det blev det, tre gånger till och med. Jag är en riktigt lyckans ost med tre små troll hemma och önskar samma lycka för alla som försöker och försöker! Jag tycker du ska skriva vad du vill Anna, och så får väl de som vill hoppa över några inlägg när det känns för jobbigt, så gjorde jag. Alla lycka till alla som försöker och som är gravida! <3.
Du är så fin som visar respekt och omtanke på detta sättet Anna. Tack för att du inte bara klampar på, utan stannar upp och tänker, men självklart så ska du få skriva om vad du vill och vi glädjs ju med dig. Du ger oss hopp och visar att mörket blir ljusare, ibland måste man bara vänta på gryningen.