Från illustratör till konstnär.

För ungefär ett år sedan höll jag på att förbereda min första separatutställning. Jag hade bestämt att jag skulle ha hela lokalen fylld av stora, inramade teckningar.
Alla stod klara i min ateljé, inramade med nyputsat glas.
Allt ja slitit med.
Och det var så jäkla….tråkigt.

Jag kollade på mina bilder och kände ingenting.
De var tekniskt sett bra utförda, men inte mer än så.
Allting föll så platt och där stod jag med en stundande utställning.

Så jag beställde hem en rulle duk och massor med färger. Något jag inte gjort sen jag gick på konstskolan för över tio år sedan.
Sen började jag måla.
All min vakna tid målade jag!
Stora målningar, där färgen var viktigare än motivet. Mötet mellan olika kulörer. Ville få bilderna att sjunga.

Jag hade absolut ingen aning om hur det här skulle mottas. Skulle ni gilla det eller tycka att mina promarkerporträtt var bättre? Att jag borde hålla mig där jag känner mig hemma?
Men SOM det mottogs!

Övergången från att vara illustratör till att bli konstnär skedde egentligen över en natt. Men att våga kalla sig konstnär var svårt.
Kändes så stort och ville inte trampa någon på tårna.
Visste inte om jag fick vara konstnär, bara sådär.

Nu vet jag bättre.
Jag är nog lite av båda, för visst illustrerar jag ibland. Julkort åt företag, ett beställningsporträtt här och där, men i det stora hela målar ja målningar.
Jag målar stora och jag målar små och säljer konsttryck av det jag målar och jag säljer original som jag aldrig själv hade haft råd med.

Jag målar på väggar och på uppdrag, för att jag kan och för att jag vill.
Jag målar all min vakna tid, drömmer om nya motiv, samlar förlagor och idéer vart jag än går.
Jag är konstnär nu och det känns så himla självklart och fint.
Allt jag drömde om hände.

Min Stockholmshelg!

I fredags när jag lämnat barnen på förskola och skola, så satte jag mig på tåget mot Stockholm.
Äntligen Stockholm!
Tycker så mycket om att göra sånt här direkt på morgonen, då får jag en stark känsla av att jag rymmer och den känslan tycker jag mycket om.
Älskar också att åka tåg, när jag hittat min plats, identifierat om det finns några galningar eller eventuella spykandidater i närheten av mig (och förhoppningsvis insett att det inte gör det) och jag bara kan slappna av i flera timmar med min musik dånande i öronen och landskapet susande utanför.

När jag kom fram hoppade jag direkt på tunnelbanan till Hökarängen.

Där mötte jag upp det här eminenta gänget kvinnor som delar ateljé ihop. My Palm, Ellen Ekman (som tecknar bland annat Lilla Berlin, en av mina favvosar!) och min kompis, konstnären Anna Lidberg!
Jag och Anna gick i samma klass på gymnasiet, sen gick vi konstskola och bodde ihop i Gerlesborg. Hon vet allt om mig och ibland nästan lite väl mycket. Hon kände mig under mina värsta år kan man säga, men är så himla glad att jag har henne.

Blev så avis på det här, att dela ateljé med andra kvinnor. Egentligen hade jag nog tyckt det var bedrövligt, alltså i tanken, men nu märkte jag snarare hur himla mysigt det var. Att ha nån att fråga om råd, att bli inspirerad av och att ta en DW med (alltså ett glas vin medan man jobbar, during work istället för after work)

Sen åkte jag hem till Söder igen, mötte upp Johan och gav oss ut i Stockholmsnatten.

På lördagen bestämde vi att det var den stora shoppingdagen så vi gick i affärer hela förmiddagen. Jag köpte MASSOR av nya penslar, paletter och nya oljefärger. Men mest handlade vi kläder till Johan. Jag färganalyserade honom lite snabbt och insåg att han nog måste vara en “höst” så vi köpte massa kläder i de färgerna till honom.

Jag hittade ingenting till mig. iallafall inte just den här dagen. På måndagen däremot, när jag fick gå ifred på stadsmissionen så gick jag loss ordentligt!

Köpte bland annat den här vinterjackan från Patagonia. Så varm, som att vara insvept i en kram!

På kvällen bjöd Johan mig på restaurang, sen gick vi till Blå dörren och drack vin och pratade om livet och all dess djävulskap.

Söndagen ägnade vi åt kultur, dvs vi gick på Nationalmuséet. Jag ska villigt erkänna att jag inte är särskilt intresserad av konst, inte sån här konst iallafall.

Men vissa saker fastnade jag för, som de här Carl Larsson originalen tex. Stod länge länge och beundrade varje linje. Tycker det ser så lätt ut men varje gång jag provat har jag insett att nej, det är skitsvårt! (såklart!)

Den här då, Elsa Beskows originalmålning till Tomtebobarnen. Otroligt fin!

Men själva huvudanledningen till att vi gick dit, var detta! Sara Danius klänningar! Blev alldeles rörd över att se denna, så otroligt mäktig kvinna hon var.
Har ni inte lyssnat på Klubben så gör det genast!

På kvällen mötte jag upp min bästis Rebecca, åt tapas och pratade om sånt som bara vi vet om och förstår. Så himla himla fint. Saknar att inte få träffa henne varje dag.

På måndagen var det dags för hela resans mål så att säga, att träffa Camilla Läckberg!
Camilla har beställt massor av teckningar av mig genom åren och vi har pratat mycket privat på instagram och insett avv vi har väldigt roligt ihop. Så vi bestämde att vi skulle ses!
Jag fick komma och äta frukost i hennes otroligt fina lägenhet på Söder, dricka kaffe på takterassen med utsikt över Mälaren och Gröna lund. Sen pratade vi om barn, träning, konsten och skrivandet. Och gjorde affärer förstås!
Så nu gäller det att börja skissa på en ny målning, som ska hänga i Camillas nya hus. Undrar vad jag ska ha för motiv?

Sånt Jag Längtar Efter!

Elsa Billgren skrev ett så fint inlägg om att längta efter saker. Jag insåg att jag längtar efter massor, tex detta, högt och lågt:

Känslan när mitt tåg rullar in på Stockholms central på fredag och jag vet att resan gått bra. Jag älskar att vara iväg men hatar att resa. Är ständigt orolig att jag ska bli åksjuk (eller att någon annan ska bli det) att jag ska komma bort eller att jag ska glömma min väska. Allt sånt.

Imorgon eftermiddag, när min magnetröntgen av hjärnan är klar och jag ska ut och äta med mina fastrar. Jag är OFANTLIGT orolig över denna röntgen, drömmer mardrömmar varje natt och har totala katastroftankar flera gånger om dagen. Tänk om de hittar nått som är fel…..

När min nya vita poloväst landar i brevlådan. Jag har aldrig kunnat ha vit polo tidigare pga att min foundation alltid färgar kragen brun, men nu håller jag på för fullt att vänja mig vid mitt ansikte utan foundation (så svårt!) så jag firade med just detta plagg.

På måndag kväll när min keramikkurs börjar igen. Att få gå ner i källaren varje måndag och hänge sig åt keramik i tre timmar är så otroligt roligt! Jag älskar att tappa det totalt och försvinna bort i detaljer och finlir. Min plan är att göra ett nytt huvud, den här gången ska jag försöka få det att likna Amelié! Inte nödvändigt, men det är min ambition iallafall.

Fira jul i stugan. Ta med en påse med det allra finaste julpyntet, inte så mycket men bara lite för känslan. En röd duk, en stjärna till fönstret och sen gå ut och klippa några grankvistar att ställa på bordet.
Tända brasan, äta grönkål och ljummen skinka, se på när barnen testar sina nya leksaker, ha raggsockor och gå ut och titta på stjärnorna som alltid. Alldeles tyst, iskallt och bara vi.

När jag kan sluta äta fulldos alvedon varje dag.

När vi tar bort skötbordet så vi kan börja duscha uppe igen och slipper duscha i vår skabbiga fuldusch i källaren. Vilken dag som helst nu.

Åka till handelsträdgården, när det är krispigt vårljus och köpa alldeles för mycket växter och sen plantera som en tok i stugan! SOM jag längtar efter detta!

Att börja måla på mitt nya väggmålningsjobb jag fått!

Att få ta med bokklubben till stugan i vår! Vi ska dricka vin, bada, åka till Karlstad, sova middag i solen och prata skit. Can´t wait!

Inuti mitt huvud.

Nu har jag ätit mina mediciner mot nacken i snart tre veckor. De har gradvis ökat dosen för att komma upp de det jag har nu.
Jag hatar den. Jag hatar den här medicinen så innerligt.
Den gör att min hjärna känns trög, att min tidigare snabba käft är förlamad och att jag inte ens orkar skoja längre, som att gå i seg kolasås och aldrig vara riktigt med längre.
Jag känner mig full, jag vill somna framför datorn och jag gråter för saker jag inte ens vet om.

Idag ringde jag min läkare och sa att det går inte längre. Jag kan inte må såhär.
Jag har hellre ont i nacken än känner mig som en skugga av mitt forna jag.
Min briljanta hjärna känns inplastad.

Eftersom jag har den bästa läkaren som finns, så förstod hon givetvis.
Så nu ska medicinen trappas av. Det går inte att sluta pang bom, då det är starka grejer och man då kan få abstinens eller självmordstankar (?!!)
Hjälp.
Så nu tar vi det långsamt.

Men jag känner mig glad, lycklig över att få tillbaka min edge, mina vanliga tankegångar och mitt sug.
Att få bli den jag var förut, om än med väldigt mycket ondare i nacken än nu.
Men det får det vara värt.

dont like to talk?

You and me both.

Stalk me on insta instead.

deal?

annaritar_illustrations