Värmlandshelgen!

Jag och bästis-Vestis (hon heter egentligen Anna, men kallas för Vestis) åkte till Karlstad! Att ta med sig sin kompis till sin hemstad är stort och härligt. Ville så gärna att hon skulle älska det lika mycket som jag.
Vi började med att möta upp min mamma som hade stickat en väst åt mig. Hon förevigade oss, strax innan vi gav oss ut på stan. Piffiga va?
Det är så roligt med Vestis, för hon går in lika hårt som jag med vad man ska ha på sig och allt sånt där. Ytligt javisst, men ack så roligt!

Efter måååånga timmar i stan, tunga shoppingkassar och trötta fötter visade jag henne inre hamn. Är ni någonsin i Karlstad måste ni gå dit! Det luktar nyrostat kaffe eftersom Löfbergs lila ligger där, man ser ut över vattnet, tar en öl och hälsar på änder, tydligen.

Sen fick vi bråttom, ville inte missa solnedgången i stugan! In med grejerna fort som sjutton, en filt, två glas och en flaska vin och så gick vi ner till stranden.

Passade på att fota ett samarbete med Jumperfabriken, eftersom ljuset var magiskt! Både väskan och tröjan kommer därifrån.

Att man ens kan ta såna här bilder med mobilkamera? Orkar aldrig släpa med mig min systemkamera längre och när mobilen levererar sådan här kvalité behövs det ju inte heller.

Sen pratade vi om livet, om barn och män. Om jobb och viktiga hemligheter.

Är evigt tacksam över att jag har henne. Så genuint skitsnäll! Tänk att vi raggade upp varann en gång när jag nyss flyttat hit. Jag såg henne och tänkte att jag ville vara kompis med henne, hon tänkte samma sak och en gång på en uteservering kom hon fram och sa hej. – Jag vill vara kompis med dig! sa jag och resten är historia.

Vi satt där, tills solen sjönk ner i Vänern. Alldeles tyst, det var bara vi två där. Alla husbilar och sommargäster hade åkt hem.

Svårslagen utsikt.

När solen gått ner gick vi hem till stugan och åt mat. Vestis kille hade gjort matlåda åt oss! Hur gulligt?! Så det var bara att värma på och njuta och slippa tänka på matlagning. Sån lyx!

Morgonen efter var vi uppe tidigt för att göra oss redo för loppistur. Kristinehamn har tänkt till när det gäller loppisarna så alla öppnar med en timmes förskjutning så man kan vara på öppningen på alla. Genialt!
Vi började med pingstkyrkan, sen vidare till min favorit Fyndboa (som tydligen också är artisten Petters favorit) och avslutade med Röda korset.


Ett snabbstopp på H&M för att fylla på läppstiftssamlingen förstås. Har ni inte testat H&M´s egna läppstift så gör det, sitter som berget och kostar bara en hundring!

Sen kom vi hem och beundrade våra fynd! Jag köpte vinterstövlar till Stig, en bok, en brevvikt (eller vad heter de där glasgrejerna?) som kändes så värmländsk i motivet, ett par blåa vantar att matcha min Rodebjer-jacka med, en liten skål från Höganäs att ha flingsalt i, en börs från Louis Vuitton, en skolplanch med den finaste texten på, kolla bara skrik-hals, strump-fot och ett sturskt svar!
Köpte också en alldeles ljuvlig klänning på Röda korset för 90 kr.

Såhär ser den ut på!

Vi åt lunch på altanen. Här ser man den fina uteduschen Emil byggde i somras!

Mmmmm, ica´s räkmacka och bubbel, vad mer kan man behöva?

Jag gjorde det alla barnfria mammor gör när de får en stund över, dvs vilade i solen. Ingen skrek, hoppade på mig eller behövde byta blöja. Så ljuvligt!

Sen kom mamma förbi! Min mormor bor i Kristinehamn så mamma är ofta där och hälsar på, så att svänga förbi stugan är liksom ingen omväg. Så mysigt!

Hon fick prova mina nya solglasögon. Hur cool?

Vi fikade och pratade om livet, i vanlig ordning. Här har jag för övrigt på mig västen som mamma stickade, visst är den fin? Så mjuk så mjuk.

Jag älskar den här platsen. Älskar stugan långt mer än jag älskar vårt hus hemma. Den har allt jag vill ha, enslighet, lagom stort, ingen insyn, Vänern, mamma och ett eget hus till gästerna.

När mamma åkt hem möblerade vi om! Jag har tjatat på Emil om att jag tror det skulle bli bättre såhär men han var skeptisk. Vestis är utbildad dekoratör och jag har ju också jobbat som det, så det gällde att passa på när vi hade chansen, utan skeptiska män i närheten.
Jädrar vad vi slet, för det blev ju inte så bra först. Men efter arton olika försök så kom vi fram till att det här nog var bäst, så nu står den fina byrån i mitten av rummet istället och fåtöljerna mer i hörnet. Mycket nöjd med detta!
I helgen ska dessutom jag och Emil dit och måla om och tapetsera, sen är det komplett!

Morgonen efter vinkade vi hejdå till stugan och klädde oss i likadana hattar (ja folk glodde på oss när vi stannade och åt på vägen hem)

Vestis smälte in bland ombunkarna.

Tack för en alldeles strålande helg, antagligen höstens finaste! Från och med nu gör vi det varje år!
Ett tips till alla, ser du någon du vill hänga med, fråga! Gud vad mitt liv hade varit tråkigare utan henne!

Skillnaden mellan konsttryck och print

Som ni kanske vet så tog jag fram det här printet av Sara Danius nyss. Det gillade ni verkligen för de sålde slut på två dagar!
Printet var i A4 och kostade 200 kr. Alltså väldigt billigt.

Jag har också de här bilderna i min webshop, konsttrycken.
De är 43×34 cm och kostar 2000 kr. Alltså betydligt dyrare.

Sååå, vad är då skillnaden?
Printet på Sara Danius (och Jesus också för den delen) är alltså tryckta på ett vanligt tryckeri här i stan, förvisso på fint, lite tjockare papper och kvalitén på bilden är mycket bra men det är ändå inte samma påkostade tryck som konsttrycken.
Printen finns i obegränsad upplaga, alltså jag trycker nya om det behövs och det står inget nummer på trycket (dock signerar jag för hand på alla)

Konsttrycken däremot, är tryckta på högvalitets papper från Hahnemühler (som ett väldigt fint akvarellpapper) de är tryckta med en teknik som kallas giclée som ger perfekt färgåtergivning, blir helt matt och suuuuperfint!
Alla konsttrycken är signerade och numrerade. Det finns 30 stycken av varje, så det står alltså 5/30 tex i bildens hörn. Detta gör konsttrycken värda mer eftersom de inte finns så många av varje, de är helt enkelt mer likt ett konstverk än vad printen är.

Det här konsttrycket tex sålde slut på direkten, då kommer inga fler tryck göras av den bilden. Alltså stiger värdet på de som hann haffa en.
Hänger ni med?

Vill man vara riktigt exklusiv, så köper man förstås originalet! Alltså själva målningen!

Att visa det finaste man har.

Nästa helg ska jag ta med mig en av mina bästa kompisar till stugan.
Det känns så himla stort och pirrigt att visa det finaste man har för någon man tycker mycket om.
Som att ta hem en ny kille och presentera för föräldrarna och verkligen vilja att de ska gilla honom!

Vi åker härifrån tidigt på fredag morgon och tanken är att vi ska spendera dagen i Karlstad. Min favoritstad!
Jag hoppas vi börjar med en god lunch, antagligen sushi för det vet jag att hon gillar.
Sen titta i affärer, länge, utan att någon stressar eller måste vidare.
Handla för mycket, i påsar med snörhandtag. Det är nått visst med dom.

Jag hoppas vi hinner förbi Jiffis smart fashion i Haga, sen vidare ut mot inre hamn.
En öl i solen, medans kaffet rostas inne på Löfbergs lila så hela staden luktar kaffe. Se ut över Vänern.
Hemma.

Sen Åhlens. Alltid Åhlens, för barnkläderna och Carin Wester.
Träffa mamma en snabbis, ge henne en blus hon ska få av mig och kanske har hon stickat färdigt västen jag önskat mig?
Sen styr vi mot stugan.

Lilla grusvägen, gräsbacken mot stugan. Låsa upp och allt är sig likt.
Mitt ställe.
Visa runt snabbt och sen ta en flaska vin, två glas och en filt under armen. Får inte missa solnedgången på bryggan.

När solen sjunkit ner i horisonten går vi hem, med påfylld vattendunk och tom vinflaska.
Borsta bort alla döda flugor och torra myror ur sängarna.
Godnatt min vän, imorgon åker vi på loppis.

10 Saker jag säger nej till.

I större delen av mitt liv har jag sagt ja. Fast jag egentligen inte velat.
Sen något år tillbaka har jag istället börja säga nej.
Det ÄR svinjobbigt att säga nej, speciellt när jag egentligen inte har någon annan anledning är att jag inte vill. Men det korta obehag som krävs för att våga säga nej vägs upp av den enorma våg av lättnad som kommer efteråt. Att få slippa!
Säger jag däremot ja, måste jag ju må dåligt ännu längre över att jag faktiskt måste göra det jag inte vill.

Här är en lista på tio saker jag numera säger nej till:

  • Umgänge med personer där jag inte kan vara mig själv. Jag frågar mig: Får jag ut något av de här samtalen, ger de mig nått? Frågar personen roliga saker och undrar jag något om hen? Känner jag mig glad eller trött efteråt? Är det genuint roligt eller bara “trevligt”? Hade jag frågat om att ses om hen inte frågat? Är svaret nej på de här frågorna – tacka nej till att ses.
  • Föreläsningar på skolor. Efter Fislandet var det flera som hörde av sig och ville att jag skulle komma till olika klasser och prata om boken eller mitt jobb. Men nej. När frågan först kommer kan jag lätt dras med men ser ser jag framför mig hur jag parkerar bilen utanför skolan och ska våga gå in och får hjärtklappning av bara tanken. Är rädd för skolor, är rädd för barn och är allra mest rädd för att stå framför folk och prata om mig själv.
  • Tårta. Jag gillar inte tårta. Alltså sån med sockerkaksbotten. Så varför då äta det? Det är onyttigt och äckligt, två dåliga grejer! Ingen bryr sig, jag tar hellre två koppar kaffe istället. Någon annan får min bit. Nej tack till tårta.
  • Att vara klassförälder. Nej tack. (Vi har dock varit det, för att Emil är helt tvärtom mot mig här och säger ja till allt. Han är en sån som gärna är klassförälder, tränare, volontär och kock på samma gång. Åt alla)
  • Besök i min ateljé. Nej ni får inte ta med era barn till min ateljé och fika. Nej du får inte komma hit och titta. Det här är min safezone och jag vill ha så få människor som möjligt här inne. Dessutom ligger det blöta målningar på golvet, färgburkar överallt, vattenburkar och penslar högt och lågt. Det är inte en plats för kladdiga barnfingrar eller snabba fötter.
    Att släppa in någon här känns större än att visa mig naken. Det är min privata sfär och otroligt känsligt.
  • Lära ut hur jag tecknar. Jag kan visa och ni får titta, fråga och så. Men jag vill inte hålla i någon kurs. Jag gör på mitt sätt så gör ni på ert sätt. Det tror jag blir bäst.
  • Skypemöten. Får ångest av tanken. Maila allt för guds skull! Ring om du måste, men ring INTE videosamtal!
  • Nätverkande. Alltså jag gillar när det är frukost, eller mingel kan jag leva med också (om det finns vin) men inget sånt där uppstyrt “en minut på sig att presentera en idé” grej. Fy fan!
  • Dela rum med okänd person. Har blivit medbjuden på flera event med massa härliga människor på ljuvliga platser, men då är det alltid “plats i dubbelrum”. Nej, nej. Jag vill knappt ens ha en plats i dubbelrum om det är med Emil! För mig är det HELT orimligt att tacka ja till någonting där jag måste dela rum. Att ens träffa människor jag inte känner känns enormt, att sova med dom känns obeskrivligt. Nej. Punkt.
  • Gympa utomhus. Att stå i en park och köra ett gruppass är så långt ifrån min comfortzone man kan komma. Det skulle aldrig hända.
    För att få se mig träna ska du iallafall ha ett betalt medlemsskap, inte bara stå på trottoaren och peka och skratta när jag gör burpees.

/Med vänlig hälsning

Trevligast i stan-Ileby

dont like to talk?

You and me both.

Stalk me on insta instead.

deal?