I lördags hade Emil träff med sitt matlagningsgäng. De är sex killar som ses och lagar fin mat och dricker en massa vin och har det kul ihop.
Den här gången var det dags att vara hemma hos oss.
Jag bävar ju alltid lite inför sånt där, gillar inte att ha folk hemma som jag inte känner så väl och sådär, ser alltid scenarion framför mig hur de river hela stället och kräks i soffan och sånt.
Så jag bestämde att jag och Knut inte skulle vara hemma, så vi packade ihop våra grejer och åkte till min faster några kvarter hemifrån oss.
Det sista jag sa till Emil var: ni behöver ju inte riva hela huset….

Så jag och Knut hade en fin kväll och gick och la oss vid 22, som vanligt.
Min inställning på mobilen ”stör ej” går på vid samma tid. Det innebär att det inte hörs när jag får sms eller det ringer efter klockan 22 för att jag inte ska vakna.

På morgonen när jag vaknade och kollade på mobilen hade jag först ett sms från Emil, skickat 02.36, där det står ”sov gott älskling, du är fin”.
Klockan 05.25 har han skrivit ett till sms där det står att vår altan brunnit upp.
Däremellan är det massor med missade samtal, från grannar, från Emil och från andra okända nummer, inspelade meddelanden i röstbrevlådan om brand och sms med hjärtan och frågor om vi är okej.

Ni förstår vilken chock att vakna upp till detta! Ringde givetvis Emil direkt och han försökte förklara samtidigt som han var väldigt ledsen och chockad över alltihop. Jag lämnade Knut hos min faster och åkte hem.
Där möttes jag av en hel hög med uppbrända, förkolnade delar till uteköket på gatan och en väldigt chockad Emil inne i huset.

De hade alltså använt ett pizzatillbehör till grillen (avsett för just den grillen, så inget hemmabygge) som gör att locket ligger liksom en bit ovanför själva grillen och där, i springan, stoppar man in pizzan, så det blir lite som en bakugn.
Sen när de skulle gå hem och Emil skulle lägga sig så kollade de och såg att det bara glödde i botten så de tänkte inte mer på det. Men eftersom locket inte slöt tätt med den där ställningen så brann det ju mycket längre än vad det gör när man grillar vanligt så att säga och sen lägger på locket och kväver elden.
Så antagligen har trästommen som köket är byggt på självantänt när Emil somnat, för bara någon timme senare vaknade flera grannar av en kraftig smäll (antagligen betongskivan som föll i marken) och larmade brandkåren.

De försökte även plinga på men ingen öppnade, för har Emil väl somnat, ja då jäklar sover han ska gudarna veta!
Så de försökte få tag i våra nummer, ringde, men varken jag eller Emil hörde ju detta.
Då ringde de en annan granne på gatan som de vet att vi umgås med, så han kom springande (och hade koden in till vårt hus) samtidigt som en annan av våra vänner hade vaknat och ammat och sett blåljus utanför oss, så hon kom också springande.

De stormade in i huset och såg att varken jag eller Knut var hemma, som tur var, sen försökte de väcka Emil vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.
Under tiden hade våra handlingskraftiga grannar tömt både brandsläckare och stod nu med trädgårdsslangen och försökte släcka elden tills brandmännen kom.
Hade de inte vaknat och hade de inte börjat försöka släcka, så hade hela vårt hus brunnit ner och Emil med det. Brandmännen sa senare att det bara var 3-5 minuter ifrån att branden spred sig till vår vind, som är fylld med kutterspån…
Vill inte ens tänka på hur det skulle kunnat sluta!

Nu blev vi ett utekök fattigare, en grill mindre och fyra stolar plus lite småkrafs som brann upp. Tänk vilken världslig sak ändå, om man jämför med allt som kunde brunnit upp. Hela vi.
Vi har ju planer på ett orangeri istället för bodegan men hade kanske inte tänkt oss rivningen riktigt såhär dramatisk.
Men vad gör några stolar egentligen? Ingenting.
Det viktigaste är att vi fyra fortfarande mår bra och är oskadda, huset är intakt och att alla finns.
Det är det enda som räknas.

Enormt tack till våra handlingskraftiga grannar, jag ska aldrig gnälla över att vi har för nära till grannarna mer!
Tack också till Cille och Carro som gjorde en hjälteinsats med att ta hand om Emil som minst sagt var i chock. Kaffe och smörgås och lugnande kramar hjälper långt då.
Tack, tack, TACK!