Nu har det gått över ett år sedan min pappa dog och nu kan jag se på det hela med lite mer distans och avstånd.
Innan hade jag aldrig upplevt en sådan sorg, sådär obeskrivligt överväldigande och jättestor.
Då kunde jag bara föreställa mig hur man skulle reagera och det är inte alls samma sak.
Jag trodde att jag skulle skrika rakt ut, storgråta och aldrig bli glad igen.
Så var det inte alls.
Jag ska försöka förklara hur min sorg kändes. För det första reagerar man ju helt olika till sådana livsomvälvande saker som en förlorad pappa innebär. Man kan inte säga att man ska göra så eller känna si.
Man bara gör.
Jag blev tyst.
Grät inte särskilt mycket alls. Bara ibland kom det över mig som en stor våg och slog undan benen på mig och då grät jag. Men annars var jag tyst.
Det kändes som jag fuskade som inte storgrät.
Som att jag hela tiden väntade på att ”nu snart kommer nog den RIKTIGA sorgen”.
Det gjorde den inte. Eller jo, den var ju där hela tiden men för mig innebär en sorg inte nödvändigtvis skrik och gråt.
För mig har det inneburit att jag förlorat en del av mig själv, att jag aldrig blir som förut igen. Att jag ibland riktigt känner hur det knakar i hjärtat när jag tänker på honom.
Det har helt enkelt blivit något man får lära sig leva med. En liten del av mig kommer för alltid ha sorg och det känns som att det märks och ibland till och med syns.
Men på något sätt gillar jag sådana människor mest. Med en emotionell ryggsäck full av sorger och upplevelser, lyckorus och olycklighet.
Det är ju de man vill prata om livet med. De som har något att jämföra med.
Bananskalspersoner som bara klappar en på axeln och säger att det nog blir bra är ingen att hålla i när det stormar.
Som pappa hade sagt: ”man vill inte se in i någons ögon och känna att det är som att se in i en tom tvårumslägenhet.”