Igår jobbade jag min sista dag på fyra veckor!
Andra år har semestern alltid känt en smula vemodig för jag vet att jag kommer sakna pennorna så mycket. Det kommer jag göra i år också men jag behöver VERKLIGEN semester nu!

Jag ser fram emot att äta långa sommarfrukostar ute ihop med min familj, fråga Knut vad han vill hitta på och sen ta dagen lite som den kommer.

Jag ser fram emot att ta långa iskalla dopp och svalka av den här överhettade gravidkroppen ordentligt!

Jag vill åka på loppisrundor på Öland och ha all tid i världen att åka på småvägar och stanna där man har lust.

Jag längtar efter knäpptysta kvällar där det bara är Emil och jag och båda två bara sitter tysta med varann.

Jag ser fram emot iskallt (alkoholfritt) vin på trappan till stugan.

Jag längtar efter att fortsätta renovera vårt hus, att få se orangeriet växa fram! Så himla spännande!

Åka på utflykter.

Sova middag mitt på dagen.

Förbereda för en ny liten person!

Inte svara i telefon och bara få vara ifred.

Jag tänkte även låta bloggen vila. Jag förinställer några inlägg. Men min plan är att fota en massa hela sommaren så jag sen har en massa material tills jag är tillbaka igen!
Dock finns jag alltid på instagram och där uppdaterar jag hela tiden, så i sommar får ni helt enkelt följa mig där istället!

GLAD SOMMAR!!

Emma skrev ett så himla bra svar på tal om hur hon uppfostrar sina barn som fick mig att tänka på hur jag gör själv.
Vad har jag egentligen för grundvärderingar?

Min tanke redan från början var att jag skulle se honom som ett barn, inte som en pojke. Det tycker jag faktiskt att jag lyckats med väldigt bra.
Knut är ingen typisk kill-kille (om det nu finns sådana?) han är ganska rädd för nya grejer och backar direkt om någon är för på eller vill brottas. Sånt kan ju göra ont och jag förstår honom.
Han är så otroligt verbal och förklarar för sina kompisar istället för att bara låta det vara och det är en så himla fin egenskap.
Som häromdagen när en av hans kompisar sa: -Är du feg eller? och Knut svarade: -Jag kanske är lite feg, men ibland vill man helt enkelt inte!
Jag låg i rummet bredvid och log för mig själv över vilken strålande liten person han blivit. Efteråt berömde jag honom och sa att det är just det som är modigt, att våga säga ifrån och stå upp för sig själv.
Dagen efter hörde jag samma pojke fråga igen om Knut var feg, -Nej, jag är modig för jag säger ifrån! Svarade han då och jag kände mig extra mallig över mitt kloka barn.

Knut har sjukt mycket leksaker. En himla massa är från loppis och sen sånt han fått och önskat sig. Han har en stor låda full med bilar, massa playmobil och lego och dockhus, Barbiehus och Barbiedockor.
Sen vad han leker med är såklart upp till honom, men jag vill inte vara i vägen och begränsa genom att inte erbjuda allt så att säga.
Han leker inte med barbie, för han är lite för liten för att kunna klä på och av, han leker heller inte särskilt mycket med bilar, för att bara köra runt och leka med en traktor verkar tråka ut honom (jag förstår hans poäng där) men han leker däremot vansinnigt mycket rollekar.
Alla tänkbara gubbar och figurer går hem hos Knut, det är inte så noga om det är Blixtenbilar, Pyjamashjältar eller hello kittydockor, bara de kan interagera med varann. Sen kan han leka i timmar och min bästa grej är att smyga in ibland och tjuvlyssna på allt de där små figurerna hittar på.

När vi var i en lekpark för ett tag sen så kom det fram en pojke och lekte med Knut. Han hade blommig klänning och ett plastsvärd med sig. Efteråt pratade Knut om ”henne”. Jag förklarade för honom att det var en pojke, men Knut sa neeeej, hon med klänningen jag lekte med. Ja,det var en pojke. Man får se ut och ha på sig precis vad man vill vet du, även om man är pojke. Knut accepterade det hela på en gång och sen var det inte mer med den saken.
När det några veckor senare kom en man i permobil åkande sa Knut till mig, att vet du mamma, man får ju se ut och göra precis som man vill!
Sen var den saken biff.

Mitt mål är att han ska växa upp och ha så bra självförtroende att han törs stå upp för sig själv. Att han alltid ska våga säga ifrån när nått känns fel och att han aldrig ändrar sin mjuka, fina, ljuvliga sida där han gärna kramas och ibland springer in från gatan bara för att säga att han älskar mig.
Tänk att så mycket kärlek kan rymmas i en enmeter hög liten kropp.
Oändligt.

Det har ju varit midsommar och jag orkade ha med kameran ungefär en fjärdedel av kvällen, men alltid något!

Vi började med sedvanligt familjeporträtt på bodegan. Tänk att det här är sista sommaren det ser ut såhär, nästa år är det ett orangeri istället! Det är också sista gången vi är tre på bilden, nästa år är vi fyra!

Förra årets bild så ut såhär, då glömde vi visst bort pappan, men det är ju sånt som händer.

Det spårade ur som det så ofta gör. Fast de bilderna blir ju alltid bäst!

Sen var det dags för midsommarlunch, allt enligt tradition.

Midsommar är min bästa högtid numera. När jag var yngre avskydde jag den för det var så himla mycket alkohol inblandat, man skulle toppa varann och åka till än det ena häftiga stället efter det andra, vi sov i bilar på Smögen och i solstolar i Strömstad. Nej tacka vet jag nu, när det är samma visa varje år och alla är glada och nöjda med det.

Emil slog på stort och gjorde egen löjromspizza på grillen! Så himla god. Han har tjatat om denna pizza varje dag sen dess.

Det här är vårt gäng, minus Emil som fotar, nyfödda Ivar som sover och Erik som var tvungen att springa ur bild och leka med en bil.
Älskar traditioner och älskar att vara samma personer jämt, som man känner väl, då försvinner min introverta sida helt och jag kan andas ut och bara ha roligt. Dessutom har alla småbarn så vid elva snåret är alla dödströtta och om någon mot förmodan hade föreslagit efterfest hade denna någon fått stryk.