För ett tag sen träffade jag en vän, som blivit av med båda sina föräldrar på kort tid. Hon frågade om man någonsin kommer över att de är borta.
Jag har kommit över det. Eller i alla fall hittat ett sätt att hantera att min pappa inte lever längre.

För jag äter lunch med honom ibland.
Jag känner direkt på morgonen att det är en sådan dag då jag och pappa ska äta lunch.
Jag sätter mig i bilen lite tidigare, för att slippa rusningen. Kopplar på min spellista och höjer volymen. Sen sjunger jag med, ofta med klump i halsen och brännande ögonlock.
Sen köper jag mat. Ensam.
Åker till samma ställe jämt, går aldrig ens ur bilen.
Det räcker med att vara där.

Jag stänger av musiken, äter och pratar med pappa utan att öppna munnen en enda gång.
Säger allt jag måste prata om, ventilerar och jag vet precis vad han skulle svara.
Han var en enkelspårig man så jag kan lista ut vad han hade svarat. Antagligen nått i stil med ”skit i dom, du är ju bäst”.

När jag svänger ut på motorvägen igen så sätter jag på musiken igen.
Sjunger med fast utan klumpen i halsen.
Lättare.

Jag stannar i bilen och han stannar i jorden.
Ändå är han mitt allra bästa lunchsällskap.

Nu är det snart september och den här månaden är så ohyggligt fullbokad!
Som ni vet vid det här laget så får jag ju lite panik av att ha en för full kalender, men nu är det faktiskt bara roliga saker som händer.

Imorgon drar vi igång roliga månaden med att jag har frisörtid! Jag har den bästa frisören, som skickar ett mess och säger att hon bunkrat upp med skumpa och bokat in mig på hela förmiddagen. Klart man behöver bubbel när det är torsdag morgon!
Jag vet inte alls vad jag ska göra med håret, just nu har det börjat dra åt blågrönt och det är jag inte så förtjust i.
Tycker det här är fint, med lite mörkare längst in:

Fast tycker den här hårfärgen är så himla fin, typ så jag har naturligt (fast lite finare) men är rädd att jag kommer se ut som en grå liten mus då, tror jag behöver lite mer sting än såhär, men fin är den:

I helgen ska vi inte göra någonting och jag hoppas verkligen vi kan hålla oss till det. Jag har så vansinnigt ont i ryggen, sitter med TENS-maskinen på i skrivande stund så jag tänker att jag mest ska vila och tensa mig hel igen.
Nästa helg däremot är det dags för kräftskiva, dvs min bästa grej!
Jag har redan ätit två paket kräftor i år, ett med mamma och ett alldeles själv bara för att jag var sugen. När jag åt med mamma så åt jag 27 kräftor, eventuellt personligt rekord.

Efter det har Cissi styrt upp och bokat in vår releasefest för boken på Story hotel i Stockholm! Jag är så himla nervös inför det, fast det ska bli kul också förstås.
Vi åker till Uppsala till min bror och Matilda på morgonen och lämnar av Knutte (passande nog är min mamma där)
Sen sover jag och Emil kvar på hotellet och sen tillbaka till Uppsala för lite familjetid. Som jag längtar!

När vi kommer tillbaka från Stockholm och Uppsala är det dags för mig att pipa iväg på bokmässan!
Mitt livs första bokmässa och det ska bli så spännande (har hört både bra och dåligt om denna mässa)
Jag åker dit själv och bor hos min gamla kompis i några nätter.

Snabba puckar från bokmässan direkt till våra vänners bröllop!
Den här månaden som sagt, känns minst sagt fullspäckad!
Men just nu tycker jag bara det är så roligt att vara med och hoppa på allt som kommer i min väg!
Nu kör vi september!

Den här sommaren har varit så nyttig för mig. Att verkligen få tid att slappna av och tänka.
Alltihop resulterade i att jag hamnade i ett vägskäl i livet, både gällande mitt privatliv och mitt jobb.
Jag tycker ändå det är viktigt att reflektera över vad man verkligen vill, inte bara flyta med.
Vill jag verkligen vara med Emil? Innerst inne?
Vill jag verkligen jobba med det jag gör? Om jag känner efter ordentligt?

Efter noga övervägande och efter att jag vridit och vänt på mitt liv så kom jag fram till JA, på båda frågorna!
I helgen var vi på min barndomskompis bröllop och när jag stod där och såg in och såg Emil dansa loss med alla mina gamla vänner så känner jag mig så himla babbelvarm inombords. Det finns inget att tvivla på. Han är den jag ska vara med. Alltid.

Angående jobbet så har jag verkligen varit vid ett vägskäl.
Jag har tecknat samma saker så himla länge, stått och trampat, aldrig hoppat.
Så efter lite pepp och småknuffande i ryggen av mina insiders så kanske jag vågar.
Måste satsa för att vinna antar jag.
Det gäller bara att blunda och hoppa!