När jag packade ner min ateljé så hittade jag gamla teckningar från när jag precis började blogga. Väldigt kul att se skillnaden, vad som hänt under snart sex års konstant tecknande. När jag startade bloggen i april 2008 såg mina teckningar ut såhär:
Det senaste årets bilder, har sett ut såhär:
Så ser ni någon skillnad?
Ibland när jag är färdig med en teckning kan jag stirra på den och inte för mitt liv förstå hur jag gjorde när jag tecknade den! Det är som att handen går av sig själv.
Som den sista bilden, den svartvita på pappa. Den är mer lik pappa än han var lik sig i verkligheten och ibland får jag förfrågningar om porträtt och de skickar med den som referens, men nej, jag kan aldrig göra ett sånt porträtt igen.
För jag vet inte hur man gör.
Alltså, bilden på din pappa är helt suverän. Jag tror att den är ritad med kärlek så därför är den så otroligt bra. Vilket fint minne av din pappa tycker jag. Sen måste jag ju säga att du är väldigt duktig på det du gör och du utvecklas hela tiden, det ser man ju tydligt på dina exempel här.
Du har verkligen utvecklats!
Förresten, jag blir helt förvirrad över vilken dag det är nu när du har börjat blogga på helgerna också, går in ibland och det är ett nytt inlägg och bara -Va! Är det inte söndag? Hahaha!
Bilden du gjort av din pappa är en av de bästa bilderna du gjort! Häftigt att se dina framsteg, började följa dig ganska tidigt, den stora skillnaden tror jag ligger i att du har koll på skuggning och att du tar i svängarna i färgerna. Fortsätt som du gör, du är grym! 🙂
Så kände jag ofta för mina krönikor, faktiskt oavsett om jag blev lite extra nöjd med dem eller inte. Det blev uppemot fyrahundra stycken och jag fattade aldrig var de kom ifrån – varje gång jag satte mig framför ett tomt dokument kändes det lika otänkbart att det skulle fyllas av ord som faktiskt hade en mening. Det finns onekligen något magiskt i skapande, ALLT skapande – att någonting tar form som nyss inte existerade.
Du är så ofattbart begåvad, Anna. Och jag håller såklart med alla andra: bilden av din far, DÄR kan vi prata om ren magi. Ett av de mest levande porträtt jag sett.
Jag älskar bilden med blondinen. Den är så otroligt vacker!
Pappabilden och den på Isabelle – så extremt fina bägge två!!
Ja, den på Anders ÄR verkligen Anders. På pricken!
Dina bilder är verkligen helt fantastiska, kan sitta och bläddra här hur länge som helst 🙂