Idag kommer alla mina gamla klasskompisar från textil till Göteborg för att gå på way out west.
Jag är inte där.
Varför i hela fridens namn är jag inte där?!
Det är så tomt här, det sitter aldrig söta flickor i hatt på Harrys längre, det kommer inga sms om att gå och fika, det finns ingen som skriker ANNAAAAA när jag kommer på stan.
Hela staden liksom ekar nu.
Jag trodde aldrig jag skulle hitta såna som dom. Inte så snabbt.
Min bästa av alla va Elin, hon va alltid alltid där så jag hade någon att sitta bredvid, någon att viska med och någon att gå till Erikshjälpen med.
Fina fina Elin.

Jag minns sista kvällen, när vi drack upp hela min flaska mojito på bara några minuter, när vi dansade och grät om vartannat.
När jag grät oavbrutet från att jag lämnade festen till att jag kom hem.
För jag visste att vi skulle aldrig vara allihop på samma ställe igen, aldrig vara sådär nära och aldrig ha sådär roligt.

Fy fan i helvete vad jag saknar er, ni betyder allt! Fina textilfamilj!