@annaileby_art
anna@annaileby.com
Jag har tecknat Viktoria, från kräftskivan vi hade på logen i höstas.
Då innan världen rasade ihop och man fortfarande kunde dansa och skratta från magen. Fy vad jag saknar den känslan!
Idag har jag varit hos frisören, ingen drasisk ändring men vi har lagt upp en plan för att vi ska få håret som jag vill, men hockeyn i nacken rök äntligen iallafall.
Jag har även ringt vårdcentralen och bokat tid för att ta bort ett födelsemärke, dubbelkollat att pappas cancerform inte är ärftlig och bokat tid för att få prata med någon.
Stackars Emil får stå ut med mycket just nu, jag bara gnäller och skäller och klagar på allting, men det är så svårt när man är frustrerad och ledsen och veta var man ska göra av allting, så att prata med någon som inte är familjen är säkert nyttigt. Även om jag är livrädd.
Hej Anna!
Det är helt klart värt att prata med någon utanför den närmaste familjen och vänkretsen. Själv borde jag ha gjort det i samband med min mammas långa sjukdomstid och sedan när hon dog för snart 9 år sedan. Men jag tog aldrig tag i saken, dumt nog, förrän min pappa blev dålig och sedan dog för 4 år sedan. Stundtals jobbigt, men också mycket nyttigt. Sen är det naturligtvis viktigt att prata med sina närmaste också!
Jag önskar dig all lycka framöver! Du skriver så otroligt fint om allt detta, vilket jag verkligen beundrar dig för. Är säker på att talet till din pappa blir fantastiskt och så fint att du gör en så’n sak. När pappa dog skrev jag ett brev till båda mina föräldrar som fick följa med i kistan, tillsammans med foton på brorsbarnen (som mamma tyvärr aldrig fick träffa). Sen plockade jag mossa, kottar, blåbärsris och allt möjligt från skogen vid pappas föräldrahem i Värmland. Floristen tillverkade sedan ett vackert hjärta som fanns med vid kistan, med en hälsning från min bror och mig.
Stor kram och lycka till med allt!
Jag har inte upplevt det du går igenom just nu. Tycker ingen ska behöva uppleva det. Fast tydligen fungerar livet så. Men en sak vet jag. Jag har mått förjävligt på andra sätt. Som jag inte kunnat hantera själv. alls. Då fick någon jag inte kände komma in i bilden. En gång i veckan träffade jag henne. Pratade och grät. Jag tyckte hon var en idiot först som inte förstod mig. Efter sjätte gången börjades hon kännas okej. Efter några månader längtade jag efter att få sitta i hennes obekväma stol. Och sakta sakta börja le igen.
Jag känner inte dig. Så vet inte varför jag skriver det här. Har följt dig ett tag nu. Jag tror på dig. Du verkar så himla bra.
Kram från mig till dig.
Vet du, jag tror också det kan vara nyttigt att prata med någon utomstående. Läskigt men nyttigt. Kram på dig!
En gång när allt var ganska jobbigt bokade jag en tid och pratade. Jag var lite skeptisk för jag pratar ju hela tiden med folk, hur annorlunda kan det vara? Men det var helt annorlunda och redan nästa vecka var det skillnad i mitt liv. Det är bra att du gör det här. Kram
Alla behöver prata med någon utomstående ibland. Kanske nån som har tystnadsplikt. Nån som inte slösurfar eller instagrammar medan man pratar, som bara lyssnar professionellt. Så var inte livrädd, det kommer gå bra.
Du gör absolut rätt i att gå och prata med någon. Jag borde gjort det när jag fick missfall förra sommaren men det hanns liksom aldrig med och det ångrar jag. Det blir säkert jättebra!
Det blir säkert jättebra! Att prata med någon utomstående (terapiaktigt) är superbra! Det är nästan så att jag vill göra det hela tiden, även när jag inte behöver, bara för att det är så bra (nyttigt, lärorikt). Man behöver inte vara rädd för att de tycker att man är konstig heller, de har hört massor av människors öden och är experter på hela samtalssituationen. Det tycker jag är bra när jag har suttit i såna samtal, man kan liksom lämna ansvaret för proceduren till dom och bara försöka berätta och svara så ärligt som möjligt. Jag har känt mig oerhört lättad efter samtalen, att ha fått formulera mina tankar och känslor!
Sen är det skönt att ha de tiderna också, det har hjälpt mig att tänka ”jag har tid att fundera, prata om och bearbeta de tankarna och känslorna, där under samtalet och kanske en bestämd timme till under dagen – sen får jag vila från det och inte tänka alls på det,. Får bara göra annat”. Annars har det lätt blivit att man tänker på det hela tiden och blir alldeles trött för att man aldrig får paus ifrån det.
Jag tror det där är ett superbra steg! Lycka till!
Jag älskar hur du tecknar ansiktsuttryck och miner så fantastiskt, jag lyckas aldrig få det realistiskt även om jag försöker fundera ut hur muskler och senor i ansiktet skapar minen. Det blir aldrig så bra! Du är grym, Anna! Både på teckna, och som människa verkar du vara riktigt jädra bra, du kommer kunna skratta från magen igen, det vet jag:)
Lycka till med pratandet!
Anna, var inte rädd! Prata med någon utomstående är jättebra. Även fast det känns nervös och konstigt innan så kommer det lossna när du väl sitter där och pratar med hen.
Min pappa dog för ungefär 1,5 år sedan. Jag pratade aldrig med någon nu, vilket jag ångrar, men har fått komma till en psykolog nu. Det är bäst! Önskar verkligen att jag hade tagit tag i det tidigare.
Stor kram!