Nu är jag på hemmaplan igen, alltså Värmland. Konstigt att oavsett hur länge jag än bor borta så är ändå alltid det här mest hemma.
Så nu har jag spenderat två dagar på det allra bästa sättet för att känna sig hemma (förutom att sitta i soffan och skratta halvt ihjäl mig åt min urroliga pappa då förstås) nämligen att umgås med sina allra bästa barndomsvänner!

Jag har fullt med vänner i Värnamo, sådana som det känns som jag känt i hundra år. Men det blir aldrig RIKTIGT samma sak som de man faktiskt HAR känt så länge!
De som vet precis hur jag funkar och ändå tycker om mig. Att vara i ett gäng som har lekt ihop så länge att alla har sin givna plats och där det aldrig blir riktigt samma sak om inte alla är med.
Min plats är nog den roliga, snuskiga, flummiga pessimisten tror jag. En utmärkt roll med andra ord.

Igår fick jag äntligen leka med två av de bästa, Anders och Ribb.
Jag firade med att teckna av båda två!
Jag har en mapp på facebook som heter ”vänner förtjänar porträtt” och de här två förtjänar det mest av alla!
Utan er vore jag ingenting!
Tack för att ni, efter 24 år, fortfarande tycker om mig!
Jag älskar er!