@annaileby_art
anna@annaileby.com
Vi fick vårt plus i Italien, på vår bröllopsresa, på en toalett med marmorhandfat och guldtapeter.
Fick läsa instruktionerna om och om igen eftersom de var på italienska, men jag förstod ju ändå, att incinta betydde precis det jag trodde. Ett plus är ett plus. Även på italienska.
Det tog bara några dagar, kanske till och med bara några timmar, så hade man drömmen helt klar för sig.
De små benen med bruna skor, sladdande i gruset. Nerkasade strumpor och huvudfotingar från dagis på kylskåpet.
Min namnlista i mobilen blev längre och längre fast vi ändå redan hade bestämt.
Pappa gillade det där namnet. Därför är det fortfarande bestämt.
Fast det inte längre är något plus.
Vare sig på svenska eller italienska.
– Du kan ju inte vara så ledsen, det hade ju knappt hunnit bli nått!
Plusset, drömmen, ljudet från små fötter i gruset och steg i trappan. Allt det fanns där, även om knyttet bara var en larv, så var drömmarna redan stora och färdigvuxna inuti.
Så jag är ledsen.
Min ledsenhet mäts inte i hur stor larven var.
Den mäts i storleken på drömmen och då kommer jag vara ledsen länge länge än.
we’ve got holes in our hearts, we’ve got holes in our lives
we’ve got holes, we’ve got holes but we carry on
Jag läser din blogg varje dag.. Beundrar dig som person, din kreativitet, ditt sätt att komponera ihop ord till något vackert, ditt sätt att vara modig och stark och sorgsen och öppen och glad ledsen arg.. Lite avundsjuk har jag varit på allt det där till och från men framförallt har jag beundrat dig och blivit glad/ ledsen när du har varit det..
Och det jag egentligen tänkte komma fram till är detta – det är ok att vara ledsen och sur på livet och arg på ödet.. Inget kan mäta sig med din sorg för det är just Din sorg!
Jag vet att ”jag vet hur det känns”- aldrig kommer att kunna trösta för vad spelar det egentligen för roll när det ändå inte kan ta bort din smärta?!.. Men, för ja det finns ett men, det kommer att bli bra och ni kommer att få ett plus som leder till en knodd.. Jag lovar!!
Hälsningar/ en tjej i din ålder som är infertil pga ett svin och som nu efter otaliga längtansår, minus och plus som blev minus, och några Ivf-behandlingar senare sitter som mamma till en ettårig dotter som hon har längtat efter..
Du målar sååå fint!!
Så fint skrivet Anna!
Jo, man kan vara sådär ledsen. Och man får vara.
Han fanns i mitt liv i bara fyra månader, och det går fortfarande inte en dag utan att jag saknar honom. Oss. Det vi hade. Och hela det där livet vi hade kunnat få. Hela det där livet som jag såg framför mig.
Och då hjälper det inte att tänka att han är en idiot som kastar bort det här. Man är lika ledsen ändå.
Hej.
Jag hoppas ingen sagt till dig att du inte kan vara ledsen, jag har inte fått missfall MEN vet precis den känslan när man ser plusset, man börjar planera direkt!
Vet inte vad jag ska säga. Men jag hoppas verkligen ingen säger något sånt!
Kramar. Anna
Åh, Anna. Vet precis hur det känns. Vi skulle fått barn nu i maj, men inte gick det som vi ville. Helst plötsligt så poppar bebimagar upp överallt, på jobbet, bland vänner, på stan. Jag missunar inte någon att få barn, men så länge det fortfarande värker av längtan och sorg av det som aldrig blev, så kommer det att kännas lite tungt att se dessa magar.
Själv har jag valt att inte säga emot eller försöka förklara för de som säger så, de vet uppenbarligen inte hur det känns.
Den som inte varit där kan inte förstå. Förstå hur mycket hjärnan går på högvarv och planerar. Vi borde tala mer om missfall så vi förstår hur svårt det är.
Ett barn dör från en, även om det bara är en larv.
Men åh. Så tragiskt! Nu sitter jag ju här och bölar. Typiskt också, tänkte ju att min första kommentar på din blogg skulle bli en glad och positiv. Men istället får den väl bli så här; lite ledsam och medlidande. Hej från en ny läsare!
Jag tror massa saker för att jag är ung, men jag tror att man ska sörja ordentligt och sedan försöka inse, att det inte var ment just nu. Kanske sen, men just nu kanske så som du behövde få fokusera på din pappa kanske någon någon annan behöver fokusera på de tredje. Massvis med kramar
Nämen, hur kan någon säga till någon annan att den inte ska vara ledsen?! Det finns ingen måttstock på känslor tänker jag. Alla är vi olika och vi behöver olika tid för olika saker.
Jag återvänder ofta till din blogg för du skriver så klokt och fint och väldigt insiktsfullt om viktiga och svåra saker.
Jag beklagar, jag kan inte tänka mig någonting värre än att förlora sin larv.
Du skriver så sant. Det är summan av drömmarna som gör saknaden så stor. Du är så himla bra och nu tänker jag säga det som alla sa till mig och som jag inte ville höra: det kommer att bli bra till slut. Vi fick ett plus i maj 2011, gifte oss i juli och fick missfall på bröllopsresan i Grekland. Skrapning och allmänt skit. Mina syskon blev gravida med tre veckors mellanrum och jag hade ett jättejobbigt halvår och var förbannad som få. Nu har jag en egen liten plutt på sex månader. Fortsätt drömma och försöka. Inget liv är för litet att sörjas. Kram!
Precis så är det drömmen flyttar in på ett ögonblick och om man dessutom för ge drömmen näring i flera månader innan den går i kras blir det obegripligt tomt och smärtsamt. Tack för att du är så modig och vågar berätta så modig är inte jag. Min sorg delar jag bara med mina närmsta och är fejk glad i övrigt. Önskar att jag kunde och vågade vara lika modig som du.
Den 20 mars fick jag veta att jag var gravid i vecka 6 efter att ha försökt i ca två månader, så glad och så lycklig. Jag har googlat barnvagnar i smyg länge och visste redan vilken vi skulle ha, även namnet har varit bestämt länge. I onsdags var jag hos min gynekolog som berättade att fostret inte hade vuxit och att hjärtat inte slår… I två veckor var jag den lyckligaste på jorden och nu gråter jag bara, dessutom måste jag göra en abort för att få ut det då koppen inte stöter ut det själv… Det enda som får mig att gå upp på morgonen är att en dag så kommer jag, och även du att gå med magen i vädret och sedan hålla varsin guldklimp i armarna!
Det spelar ingen roll hur lång tid det har gått, man är så ledsen att det gör fysiskt ont ändå! Det där hålet äter en inifrån, och man exploderar nästan!
Jag hejar på er!
Så väldigt fint och ledsamt och bra beskrivet! Man får vara ledsen, man behöver vara ledsen!
Ditt knytt kommer, är jag helt säker på!
Just så känner jag med.
Fast larven vill inte komma alls för oss. Avgrundsläskigt känns numera livet.
Jag håller tummar o tår för oss!!
Samma här! Vi är många som kämpar och försöker få till en liten larv… Det är en fruktansvärd väntan och många krossade hopp och drömmar det också. I båda fallen sörjer man ett barn som inte finns. Usch!
Kämpa!
För mej har det gått ett år sedan det hände. Och jag är fortfarande ledsen.
Jag vet hur det är. Jag var gravid, började blöda, gick till vårdcentralen för att de skulle ”undersöka mig”. Men det gjorde man inte i så tidig graviditet och ”så länge stickan visar plus är det inget fel på fostret”. Och OJ vad det visade plus! Då var allt bra?..eller? 12 veckor senare var rutinultraljudet, där på en kall brits omgiven av två fundersamma sköterskor fick jag beskedet att ”Nej, vi hittar inget hjärta som slår och fostret ser inte ut att vara över 8 veckor gammalt. ” Jag höll masken, blev skickad till en läkare som skulle bestämma tid för ”abort” direkt efter vi fått reda på att lillen var död.
I 12 veckor hade jag haft ett dött foster i magen. ”Vi kollar inte sånt så tidigt, men om det visar plus på stickan är allt bra ”
Jag var så ledsen, grät när jag lagade mat, grät när jag duschade och grät när jag gick ut med hunden. Man måste få gråta. Man måste få sörja. Vid 8 veckor har det för flera veckor sedan fått armar och ben, så JO, det har hunnit bli något. Redan vid befruktningen får barnet en unik DNAuppsättning.
Vad jag vill komma fram till är att några månader senare visade det i alla fall plus igen och den gången gick det bra! Jag sitter nu här 23 år gammal med TVÅ små kufar vid min sida.
Jag tänker sporadiskt på mitt missfall och kan fortfarande känna sorg över barnet som aldrig kom men tröstar mig med att jag aldrig haft de här två fina ungarna om det inte hänt.
Lycka till, det blir bra ska du se, din ärtebock ville bara vänta en liten stund till.