@annaileby_art
anna@annaileby.comNu när pandemin härjar över världen kan vi inte längre fira jul på samma sätt som vi gjort förut, fullt med folk, mat och stoj.
Jag är uppväxt med att vi bara firat med vår familj och min mormor. Alltså fem personer.
Det var alltid dukat fint med julduk (som pappa alltid spillde på direkt) och vi gjorde allt på precis samma sätt varje år.
Julmat länge, enorma mängder grönkål, prinskorvar som måste vara klippta i ändarna (hur kan man ens äta prinskorv utan att klippa i änden?!) pappas köttbullar och alltid någon sallad mamma försökte spexa till det med som sen bara hon åt av.
Det var alltid lugnt, alla öppnade ett paket i taget medan de andra tittade på och man fick tacka och säga ”ooooooooohhh precis vad jag önskat mig”, med julmusik i bakgrunden och sen blev det glögg och kanske en gin o tonic om man fick feeling.
Tradition.
Sen plötsligt blev allting upp och ner.
Allt som varit som vanligt i 29 år blev omkullvält på en sekund.
Pappa, som älskade julen mest av allihop låg sjuk inne i sovrummet och kunde varken prata eller gå upp ur sängen. En liten skinkbit och lite grönkål på ett fat på hans sängbord. Orörda förstås.
En och en halv vecka senare var han död.
Efter det dog även min jul.
Ingenting var som vanligt, hur kan man låtsas att man har traditioner när allting är annorlunda? Aldrig har väl en stol gapat så tom som då.
Ingen pappa.
När mamma sedan flyttade till lägenhet så blev det för trångt att vara alla, med barn och hela faderullan, så jag och min bror turades om.
Jag började fira med Emils familj, fullt med barn och folk och traditioner som inte alls liknade mina.
Vi införde en ny tradition, att vi alltid åkte till Värmland och mamma på julafton, efter maten och paketöppningen hos Emils familj.
Alldeles ensamma på vägarna, ingen åker bil på julafton. Bara vi.
Barnen somnar alltid, med nya leksaker i knät och vi hinner prata med varann i lugn och ro.
Det bästa delen på hela julen enligt mig.
I år har min mamma tackat nej till all form av jul. Hon vill inte träffa någon och jag förstår henne. Hon vill inte bli sjuk och jag klarar inte av tanken på att förlora en förälder till.
Så vår jul blir annorlunda.
I år igen.
Nu ska vi åka till stugan. Till ensligheten, vattnet och familjen.
Bara vi.
Julmusik i bakgrunden, julduk och vi ska säga ”oooooohh, precis vad jag önskat mig” i lugn och ro.
Sen ska vi tända en brasa i öppna spisen, sätta på oss raggsockor för att sommarstugegolv är kalla på vintern. Vi ska lägga granris på altanen, värma grönkål i micron och tänka att det blir bra.
Allt blir bra.
Kanske blir det här tradition nu?
Jag ska åka förbi pappas minneslund, tända ett ljus och lägga en liten skinkbit vid stenen.
God jul pappa, hoppas du ser hur fint allt blev.
Trots allt.
❤️
<3 Så är det. Det är en annan slags jul…
Förlorade båda mina svärföräldrar under våren, med 9 dagars mellanrum. Svärmor som älskade julen över allt annat! Som fyllde huset med tomtar, julgardiner, snögubbar, julpynt och en gigantisk gran i ett litet hus. Nu blir det inga fler jular med henne och svärfar i Kiruna. Ingen samling av utspridda barn och barn. Ingen trängsel i köket och ingen som barskt tvingar en att äta lite mer än man egentlign mäktar med.
Och den julafton som skulle ha firats med min lilla familj här hemma i år har decimerats till glögg ute i vår pergola (om vädret tillåter) så mormorn, morbrorn och mostern får lämna och vara med när min son får sin julklapp (stor, dyr och mycket efterlängtad).
Jag hoppas att även en annorlunda jul kan bli en väldigt fin jul. Trots allt.
Nästa år är ett nytt år, med en ny jul. Förhoppningsvis kan vi fira som vi vill och inte som vi måste då.
<3
Åh beklagar
Åh, gråtet nu alltså. Hatar att ändra traditioner.
<3
Jag har själv ingen familj att fira jul med, men minns däremot vissa traditioner vi hade när jag var liten. Har sen 20års ålder (idag 32) firat ensam eller sporadiskt hos diverse vänners familj (som ofta bjöd in mig i sista sekund för att slippa dåligt samvete) och detta är första julen då jag känner mig tillfreds med att vara helt ensam. Reflekterar ofta över hur olika vi alla betraktar ensamheten och sedermera upplever den. På mitt jobb så pratar kollegorna om den stora sorgen med att inte få fira med hela stora släkten, att det bara blir närmsta familjen i år och att det således kommer kännas ensamt. Jag förstår dem, de alla har ju alla haft traditioner som numer inte får upplevas, men min känsla är helt annorlunda, där sorgen snarare ligger i ensamheten saknaden av att aldrig få ha en familjetradition att längta till.
Därför var din reflektion över detta väldigt fin och behövlig att läsa, att man tillåter sorgen att finnas där men sen också ser att det finns något fint med att saker och ting blir annorlunda. Så tack för din fina text, och hoppas att ni får en mysig jul.
Åh tack. Jag tycker ibland att familjehögtider känns krävande. Att de kväver mig. Jag får inte vara hur jag vill utan ska bete mig som jag förväntas göra.
God jul till dig!
❤ vacker text som berörde mig!
Tack