För ungefär ett år sedan höll jag på att förbereda min första separatutställning. Jag hade bestämt att jag skulle ha hela lokalen fylld av stora, inramade teckningar.
Alla stod klara i min ateljé, inramade med nyputsat glas.
Allt ja slitit med.
Och det var så jäkla….tråkigt.

Jag kollade på mina bilder och kände ingenting.
De var tekniskt sett bra utförda, men inte mer än så.
Allting föll så platt och där stod jag med en stundande utställning.

Så jag beställde hem en rulle duk och massor med färger. Något jag inte gjort sen jag gick på konstskolan för över tio år sedan.
Sen började jag måla.
All min vakna tid målade jag!
Stora målningar, där färgen var viktigare än motivet. Mötet mellan olika kulörer. Ville få bilderna att sjunga.

Jag hade absolut ingen aning om hur det här skulle mottas. Skulle ni gilla det eller tycka att mina promarkerporträtt var bättre? Att jag borde hålla mig där jag känner mig hemma?
Men SOM det mottogs!

Övergången från att vara illustratör till att bli konstnär skedde egentligen över en natt. Men att våga kalla sig konstnär var svårt.
Kändes så stort och ville inte trampa någon på tårna.
Visste inte om jag fick vara konstnär, bara sådär.

Nu vet jag bättre.
Jag är nog lite av båda, för visst illustrerar jag ibland. Julkort åt företag, ett beställningsporträtt här och där, men i det stora hela målar ja målningar.
Jag målar stora och jag målar små och säljer konsttryck av det jag målar och jag säljer original som jag aldrig själv hade haft råd med.

Jag målar på väggar och på uppdrag, för att jag kan och för att jag vill.
Jag målar all min vakna tid, drömmer om nya motiv, samlar förlagor och idéer vart jag än går.
Jag är konstnär nu och det känns så himla självklart och fint.
Allt jag drömde om hände.