Det här med att ”tiden går för fort” och yadayada hör man ju hela tiden när man har småbarn. ”Njuuuuuut nu, det går alldeles för fort”.
Sant visserligen, för det går hiskeligt fort. Men jag måste ändå säga att jag njuter betydligt mycket mer nu än när han var precis nykläckt. Nu känner man honom, vet vad han vill, han gråter inte längre utan anledning och han går att prata med (utan vidare gensvar, men ändå)

Saker som för några månader sedan var livsavgörande och som jag nu knappt minns:
* Magdropparnas betydelse. Vi proppade Knut full med minifom (nej det heter inte minifoRm, kolla flaskan får ni se) och Sempers magdroppar som från priset att avgöra, uppenbarligen innehåller rent guld. Allt i hopp om att det skulle underlätta diverse magproblem. Om det gjorde det eller inte lämnar jag osagt. Men det var sannerligen skönt när vi slutade med det där eviga droppandet!
* Bajshetsen. Knut är ett ersättningsbarn, dvs han åt ersättning i stort sett från månad två (själva Knut är dock inte ersatt om det nu skulle misstolkas) och när man äter ersättning är det ett jävla liv om att de ska bajsa en gång om dagen. Någon Knut inte visste om vilket ledde till stor oro för hans nervösa föräldrar.
* Vingligheten och avsaknaden av nackmuskler. Det här glömmer man fort, att de där små är så ynkliga och mest som en liten påse ärtor. Håller jag i en nyföding nu blir jag lika förvånad varje gång över hur himla ostadiga och vingliga de är.
* Koka vatten. Åh detta kokta vatten! Noga noga, koka vatten, ställa i kylen, INTE använda kranvatten till ersättningen! Suck.
Detta var också ett stadie helt fantastiskt att slippa. Tacka vet jag kranvatten. (det är okej efter fyra månader)
* Magontet. Att han kunde ligga och sova i ens knä för att sedan vakna och fullkomligt gallskrika en stund för att sen somna om. Åh halleluja när magontet gick över. et var också runt den där magiska fyramånaders gränsen.
* BVC. Vi var på BVC mycket i början för Knut var så liten. Vi var där varje vecka de första månaderna och ändå var det alltid lite…..konstigt. Man går dit, väger och mäter och pratar lite om bajs, men sen kommer liksom inget naturligt avslut på besöket så det blir liksom bara….jahaaaa…är vi klara eller?……
* Amningsperioden. Jag ammade, eller försökte amma i ungefär en månad. Det var hemskt, på alla sätt och vis. Knut ville inte suga, ingenting funkade, jag grät, Knut grät, jag svettades och den där jävla bröstvårtemojängen bara flög av! Än värre var att pumpa, dag ut och dag in, som nån jäkla ko i sitt bås. Gud vad skönt det var när vi till slut gav upp. Jag blev glad, Knut blev glad och alla levde lyckliga i alla sina dagar ungefär.
* Bebiskräk. Uäck! När Knut var ny hände det att han kräktes. Men sen två månaders ålder ungefär så slutade han helt med den ovanan. Jippie, tyckte den kräkfobiska mamman då.
* Tiden då Knut sov i vårt rum. Okej, det här var också sanslöst mysigt, men när han flyttade in i sitt eget rum (även här vid fyra månader) så sov både vi och han betydligt bättre. Så ja, det här var ett stort och skönt steg, även om det är fantastiskt att kunna glutta ner i den där vaggan när man vill och se en lite grisekno sova där.

Saker jag redan förträngt med graviditeteten, som jag egentligen hatade:
* Foglossningen. Varje gång jag ställde mig upp, vände mig i sängen eller satte mig ner så knakade det till i mitt blygdben så jag trodde jag skulle trilla av pinn av smärtan. Men nu när jag tänker tillbaka så tänker jag att det nog inte var så himla farligt. Men jo, det var hemskt.
* Illamåendet. Åh jag mådde så illa. Kände mig konstant bakfull och varje morgon man vaknade så vågade man knappt röra sig och än minde känns efter hur man mådde. Emil fick lägga blöta handdukar i mitt ansikte varje morgon för att jag inte skulle krevera av mitt illamående. Det hjälpte dock bara till viss del /mvh hon som spydde i sängen
* Strumpbyxor eller andra former av kläder som tryckte på magen. Inget fick nudda magen för då mådde jag illa. Jag klippte sönder alla strumpbyxor och gravidjeans var inte ens att tänka på.
* Nu när jag ser någon som är gravid så tänker jag genast åhhhh mysigt med mage! Men nej, jag tyckte INTE det var mysigt med mage. Min blev jättestor jättesnabbt och jag kände mig som Barbapappa deluxe i slutet.
* Brösten. Jag har aldrig haft så stora bröst i mitt liv och jag har ganska mycket av den varan redan innan. Jag hade dubbla sportbehåar på mig för att försöka hålla det i schack. Min stackars rygg hatar mig fortfarande för detta.
* Att intresset av mig som person försvann helt i nio månader. Det enda folk frågade var när bebisen skulle komma, hur jag mådde och sen ville de gärna berätta om sina egna graviditeter. Ingen frågade vad jag jobbade med, vad jag tyckte i olika frågor eller något annat som inte rörde bebisen.

Ja, som sagt, det kanske är tur att man glömmer snabbt. Annars skulle man väl aldrig våga sig på ännu en bebis.
Men återigen, jag tycker att det är MYCKET roligare nu! Och det blir bara bättre och bättre och om man frågade mig nu skulle jag gärna ha ett helt hav med ungar, men frågade du mig för ett år sen hade jag sagt ALDRIG MER!