@annaileby_art
anna@annaileby.comIgår gick jag in i vecka 34.
Det känns stort på nått sätt, som att det nu är väldigt nära slutet och det ger mig lyckorus och glädjebubbel, men såklart också en viss skräckblandad förtjusning. För bebisen måste ju ut.
Knut föddes i vecka 37 och jag var noll procent beredd på det, så jag fattade liksom inte att han skulle födas förrän han var halvvägs ute.
Jag hann med andra ord inte vänta och tänka så mycket innan, det bara hände.
Det gör också att jag är mer beredd den här gången, att det kan hända i stort sett när som helst nu.
I förrgår var jag inne på ett ultraljud för att kolla att bebisen växte som den ska, eftersom han helt har bytt kurva, från den översta till den mellersta.
Allting såg bra ut och han verkade glad och nöjd och var en alldeles normalstor bebis.
Dock låg han med rumpan nedåt.
Han kan fortfarande vända sig själv, jag lär nog inte föda barn imorgon, men en liten del av mig hoppas att han ligger kvar så.
Ska till barnmorskan igen om en vecka ungefär och kolla hur han ligger då, annars blir det ett vändningförsök och om det misslyckas så blir det snitt.
Jag är inte rädd för en förlossning, men jag är heller inte det minsta rädd för snitt.
Jag förstår att en buköppning är en megastor operation med en massa risker, men en muttöppning är en ganska avancerad procedur det också!
Min barnmorska sa att det egentligen handlar om man vill ha mest ont innan eller mest ont efteråt.
Hade jag fått välja (det kanske jag får, har inte frågat) så hade jag hoppat över vändningsförsöket och gjort ett planerat kejsarsnitt istället.
Men det verkar lite som att svära i kyrkan för varje gång jag säger det så får jag höra att jag absolut måste försöka vända och göra det ”på det naturliga sättet”.
Jag tänker bara att eftersom jag ändå hoppas att vändningsförsöket misslyckas, så borde jag ju lika gärna hoppa över det.
Jag har ju fött barn innan och det gick hyffsat enkelt och smidigt, inga större komplikationer och jag var mig själv, mer eller mindre bör väl tilläggas, efter några veckor.
Men det hade ju varit spännande att testa på båda sätten.
Aja, ut kommer han, på ett eller annat sätt och det ska bli väldigt skönt att vara bara jag i min kropp igen, utan någon som campar inuti.
Bebisar är tusen gånger roligare på utsidan.
OBS: alla former av skräckhistorier, vare sig det är snitt, vändningsförsök eller förlossningar undanbedes, vänligt men bestämt!
Om du nyfiken på snitt så kan du ju läsa Mirijam Geyerhofers förlossningsberättelser, hon valde ju snitt efter sitt första barn och det var väldigt intressant att läsa hennes tankegångar 🙂
Absolut inga skräckhistorier, jag lovar! Bara en klok människas välformulerade resonemang.
Jag skulle välja snitt igen när som helst. Men ja, man får det onda långdraget efteråt. Gick som en ostkrok läääänge. Har dock inte provat ”naturligt” så har inget att jämföra med.
Ut kommer han! Och det är bara du och han som vet vilket sätt som är mest rätt. Ha en mysig helg!
Jag gjorde ett planerat snitt för tio dagar sedan och har bara bra att säga om det. Som din barnmorska sa, det handlar bara om var man har ont sen.
Hade planerat snitt med min första tjej just pga att hon satt i sätesbjudning. Här i USA får man välja vändningsförsök eller inte (valde att inte försöka). När hon kom ut sa läkaren att det var en himla tur vi inte försökte vända för anledningen till att hon blev kvar i säte var att hon hade navelsträngen ordentligt snurrat runt halsen. Vi fick många ultraljud men tydligen går det att missa ändå. Jag hade inte mycket ont efter något utav mina (2) snitt. Lycka till!
Hur som så läs på på vettiga ställen (typ info från barnmorskan) om olika typer av snitt. Kan ju bli akut/urakut snitt även under ”vanlig” förlossning också och då går det så jäkla fort. För mig tog det tio minuter från beslut om snitt till att dottern var ute och då sprang de med min säng från förlossningssalen till operationssalen inräknat i den tiden. Det blir traumatiskt om man har noll koll på vad som händer, men jag kände mig lugn och hängde med i vad som skedde för att jag hade koll för jag läst på om olika typer av kejsarsnitt och hur ett kejsarsnitt påverkar kroppen etc. (det hade pratats om ev planerat snitt innan under graviditeten). Födde också i v37 och var inte beredd, men operationen gick bra, snittet märker jag knappt av numer (7månader senare) och barnet mår bra 🙂 Kan tillägga att jag tyckte det kändes toppen att ha läst om din förra graviditet när jag själv var gravid för jag tyckte inte det var en dans på rosor och kände varken glow eller kunde förstå hur jag skulle njuta av den. Det var skönt att ha läst att inte alla tycker så. Lycka till med resten av graviditeten och oavsett hur förlossningen blir så kommer det nog gå toppen! Man får ju helt enkelt anpassa sig efteråt efter hur det blev…