Jag har alltid varit en sån person som sagt att ”jag flyttar varsom helst bara jag har ett kul jobb!”. Det ska jag aldrig säga igen.

Jag har insett hur högt jag värdesätter att ha folk nära. Jag älskar att vara själv, men frivilligt själv. Det är en jäkla skillnad.
Förr kunde jag gå ner till pafymaffären om jag ville säga hej, jag kunde gå in på MQ om jag ville se vad som hänt och jag kunde möta upp fastrarna om jag ville äta lunch.
En stad är bara en stad om man inte fyller den med folk man gillar. Oavsett jobb så är det inte värt det.

Jag räknar dagarna tills jag får komma hem, få stänga MIN dörr bakom mig, få damma av rådjuren och ställa upp dom i stringhyllan igen, få gå min loppisen och leta saker, få störa mig på att köket är för litet och få somna omgiven av mina saker, mina lakan, mina kuddar, mina minnen.

Just nu är jag inte intresserad av en kometkarriär sålänge jag inte kan jobba hemifrån.
Mitt hem är min borg, heter det inte så?