Jag hörde världens gulligaste historia häromdagen!

Min kompis Micke bodde på Söder förr. När han gick till jobbet på morgonen gick han förbi ett berg (kanske vita bergsparks berget?) och en morgon stod det ”hej viola” sprayat på berget. Det va antagligen mitt emot hennes lägenhet så hon såg det varje dag från sitt fönster.
Det där stod kvar i flera år och bleknade mer och mer.
Sen en dag när han gick till jobbet stod det ”hej igen viola”.

Det va det sötaste jag hört! Tänk om någon hade gjort så utanför mitt fönster! Då hade jag gift mig med honom ögonblickligen!

När jag gick på konstskolan så var det en kille som hette Theodore som var kär i mig.
En morgon när jag kom in i min atelje låg det en lapp på cd-spelaren där det stod ”tryck på play” och när jag gjorde det hade han pausat en låt precis på rätt ställe så när jag tryckte på play sjöng Ane Brun ”I would spend three or four lines
On describing your eyes
And then the next three or four lines
On the dimples of your smile
And then I would tell the world
About the way you hold my hand
And they would
They would understand

It is so easy
To sing this song about you”

När jag satt där i min fåtölj och lyssnade på texten fick jag se att han klistrat upp ett två meter stort kärleksbrev i taket i min atelje!
Det va så himla sött altihop! Att någon orkade göra allt det där bara för mig!

Man borde skriva kärleksbrev oftare, det är verkligen det finaste som finns!
När jag precis hade träffat Emil la han alltid små kärleksbrev i mitt brevinkast!
Det va tider det!

(bild lånad från LeLove)