Såg att Cecilia Blankens hade skrivit ett inlägg om hur något i tonåren kan etsa sig fast och sen bli ”ens stil”.
Klurade lite på min egen historia och fick genast upp ett så otroligt starkt minne som präglat stor del av mitt vuxna liv och min stil.
När jag var femton år åkte jag med min mamma till Sorrento i Italien. Jag var ganska hopplös stilmässigt vid den här tiden, som nog de flesta tonåringar är. Jag var för smal, hade för stora bröst, färgat håret alldeles för rött och hade sämst koll på att kombinera ihop kläder.

Men på den där resan så var det med en tjej, kanske runt 20-25 år som jag blev alldeles hänförd av!
Minns så himla väl när jag såg henne på flygplatsen och blev helt golvad, hon var den absolut coolaste personen jag sett i hela mitt liv och efter den dagen så har mitt Life mission blivit att vara hälften så cool som hon!
Hon åkte med sin kille och svärfar vill jag minnas och hennes svärfar berättade för mig vid nått tillfälle på en bussresa till Vesuvius att hon jobbade som designer.
Hon hade långt vitblekt hår med mörk utväxt och rakat ena sidan av huvudet (det här var alltså långt innan Lotta Engberg dödade den trenden för gott) och satt och stickade i bussen.

Konstigt sånt där, hur väl man kan minnas saker trots att det är nästan tjugo år sedan nu.
Tänker fortfarande på henne ofta, undrar hur hon ser ut nu. Jag tror hon satt prägeln för att ja aldrig är rädd för att sticka ut med konstiga hårfärger och frisyrer. Tänker att om hon vågade så vågar jag.

Den där sidecutten höll jag fast vid länge och jag tycker fortfarande att det är den absolut snyggaste frisyren som finns och den jag trivts allra bäst i. Jäkla Lotta Engberg som förstörde allt!
Kanske kan jag ta tillbaka rätten till den frisyren igen? Jag ger det något år sen jädrar klipper jag så igen. Min älsklingsfrisyr inspirerad av min älsklingsperson som jag inte ens vet namnet på.