@annaileby_art
anna@annaileby.comIdag är det den 22 juni. Det är mitt beräknade datum för förlossning. Det är dagen då jag skulle blivit mamma. Det är det datum då ingenting någonsin ska bli sig likt igen. Två blir tre.
Om det nu hade gått vägen alltså.
Nu gjorde det inte det.
I tolv veckor fick jag må illa, spegla mig i profil och äta saltgurka. Tolv veckor är väldigt kort om man jämför med fyrtio.
Men som jag skrivit tidigare, drömmen var lika stor som om det hade varit vecka fyrtio.
Men på riktigt, ärligt (förr kanske det varit mer inbillning) så känns det faktiskt så väldigt bra nu.
Att inte ha en stor mage, att inte behöva vakna på natten, behöva tacka nej till jobb och inte längre kunna fly i en bil, bara jag och min man. Köra så långt vi kan, bara för att vi kan.
Vi har variy gifta i snart ett år. Ett väldigt turbulent år minst sagt.
Men också ett år som fått oss evigt sammanflätade och oskiljaktiga. Vi är vi två, ännu starkare nu än då. Vi mot världen.
När vi gift oss fick vi rådet att vänta med barn, att bara njuta av att vara nygifta och nykära.
Det följde vi inte. Så vi passar på att göra det nu istället.
Och det känns precis så, som att jag uppskattar att det bara är vi och jag är mer kär i honom nu än jag någonsin varit förr, för han har sett mig i mitt absolut värsta, han har stöttat och hållt i när jag inte kunnat stå själv, han har torkat tårar och klappat, lyssnat och förstått när ingen annan gjort det. Han har stått där som en klipp när det stormat och blåst.
Min man.
Min fina älskade starka man som alltid räddar mig, som hjälper till och som gråter lika mycket som jag när ingen ser.
Vår bebis kommer nog så småningom.
Just nu gör det inget om det dröjer, det innebär bara mer tid med min man. Nu när han än så länge bara har ögon för mig.
Jag tror på ödet. Saker händer av en anledning.
Detta var meningen, även om jag inte kunde se det då, kände att min värld rasade, men nu, nu kanske jag förstår.
Nu är det såhär och det har tagit mig ett halvår att komma fram till det, men nu kan jag säga det och mena det. Jag är glad att det är såhär.
Så fint att jag gråter!
Så himla himla fint! <3
Fint skrivet. Jag tror också att allt händer av en anledning men ibland kan det vara svårt att se det i stunden. Bara man vågar prova igen och inte blir rädd. Lycka till med allt <3
//Kajsa Stina
Livet blir inte alltid som man tänkt sig.. Det blir bättre! 🙂 Är så glad för din skull! Ha en fin fortsättning på sommaren och pussa din man så fort du kommer åt! Det tänker i alla fall jag göra med min kille!! <3
Jag tror inte på ödet, däremot tror jag att saker och ting kan bli bra – även när de inte blir som vi först tänkte oss. Exempelvis så tänkte jag mig att jag direkt efter gymnasiet skulle studera till läkare och sedan flytta utomlands för att arbeta. Men jag blev svårt sjuk och höll på att dö istället. När jag väl blivit frisk ville jag inte längre bli läkare (det hade gått många år). Jag sadlade om i tanken och gjorde annat. Hade jag inte gjort det hade jag inte träffat vare sig hon som skulle bli en av mina närmaste vänner eller mannen i mitt liv. Så livet blev inte som jag tänkt mig, men minst lika bra ändå.
Åh så underbart vackert skrivet.
Livet kan vara så underbart och så hemskt – ibland på samma gång. Ibland vill man dö på fläcken, andra gånger att livet aldrig tar slut. Allt förändras, och även de mest hemska sakerna lämnar luckor och ljusglimtar som annars aldrig blivit till. Jag är så glad för din skull, att du kan se del ljusa i mörkret.
Kram och glad midsommar i efterskott.
P.S: Ni är ju ändå morföräldrar åt världens sötaste små lurvtussar. ;D
När jag gick i gymnasiet och läste religion hade jag världens bästa lärare. Han gick passionerat igenom alla sorters religion och varianter på dem alla, och min personliga favorit blev den övergripande kategorin ”Naturreligion” (det finns så många olika att man talade om de övergripande gemensamma nämnarna). Det som fastnade mest hos mig var en av deras förklaringar kring hur liv blir till. Dom säger bl.a. att alla själar finns i en själavärld ovanför våran värld, där små själar flyter runt och inväntar att precis rätt mamma ska bli redo att placera sig i (dvs blir gravid). Det är barnsjälen som väljer sin mamma och dom är väldigt petiga. Om något händer under graviditeten (om man gör abort, eller förlorar barnet på något sätt) åker just den själen tillbaka upp till själavärlden och väntar på att exakt samma mamma blir gravid igen, för det är ju den mamman som den själen vill ha till mamma. Så lugna dig Anna med att ditt barn väntar på att få födas av dig, och hen kommer att vänta på just dig. Ni fick lära känna varandra under 12 veckor, och nu vet hen att just du är det finaste som finns, så njut av att vara två så kommer ni att bli den perfekta trion så snart ni alla tre är redo igen. <3
Åh det var det finaste jag hört! Tack!
http://m.youtube.com/watch?v=KcTFw591yoM
Vad söta ni är.
Du skriver så fint. Jag har liknande i bagaget. Ledsenheten finns kvar än trots att det gått mer än ett år sedan det hände. Jag mår igentligen bra men blir som ledsen ibland. Du skriver så fint om exakt det jag känner.