@annaileby_art
anna@annaileby.com
Får många frågor, i det verkliga livet, om hur Knut reagerat på att jag är gravid och att han ska bli storebror.
Faktum är att han än så länge är väldigt peppad. Han säger att han ska göra välling till den och han sover med hens lilla gosedjurselefant varje natt så den ska lukta storebror.
Men då och då kommer små glimtar av oro. För några veckor sen slog det honom plötsligt att bebisen skulle sova i vårt rum och då blev det lite jobbigt. För var skulle han sova om han kom in till oss på natten då?
Men vi lovade att det alltid skulle finnas plats för honom också, mitt emellan oss, som alltid.
Igår frågade jag om han oroade sig över något och då sa han att det gjorde han.
Att vi skulle älska bebisen mer än vi älskar honom.
Jag lovade dyrt och heligt att aldrig älska honom en gnutta mindre bara för att bebisen kommit.
Sen kröp han upp i mitt knä och la sitt huvud mot min hals.
Älskade lilla storebror.
Så liten och så stor på samma gång, så många tankar som ryms där inne.
Jag oroar mig snarare för det motsatta mot vad Knut gör, hur jag någonsin ska kunna älska någon lika mycket som jag älskar honom?
Ni som har fått barn med några år emellan (det kommer skilja 4,5 år mellan Knut och bebisen) hur upplevde ni att det var att få syskon?
Jag inbillar mig i min enfald att det kommer bli ganska enkelt då han ändå är så pass ”stor” att han kan hjälpa till på ett annat sätt än om han varit yngre.
Jag behöver ju inte oroa mig för att han ska peta ut ögonen på bebisen och sånt som man kanske oroar sig för mer om det skiljer lite mellan dom.
Jag behöver heller inte ha två blöjbarn vilket känns väldigt skönt.
Knut är i stort sett självgående vid det här laget och jag är så innerligt glad att jag väntat såhär länge med barn nummer två!
Men berätta gärna hur det varit för er, så jag får en liten aning om hur det kan tänkas bli…
Vi har 3,5 år mellan våra o jag tror att åldersskillnaden gjort det lite smidigare. Självklart beror det ju på individen hur man tacklar förändringen med syskon men när det äldre syskonet är så pass stor att de kan resonera lite, sätta ord på känslor o leka lite på egen hand så underlättar det massor (iaf för oss) storasyster har fått vara liten i fred o är nu nöjd med att vara stor o ta hand om en liten ???? man älskar ju sina barn till månen o tillbaka men att se dem älska varann är nästan snäppet bättre ❤️
Det er 4 år mellom vår gutt (10) og jente (6). Han var veldig lite interessert da lillesøster ble født. Ville aldri være med å bade henne, eller skifte bleie. Når hun ble litt større begynte de å leke sammen, og det gjør de ofte fremdeles. Men han vet akkurat hvordan han skal se på henne, eller hva han skal si, for å få henne forbannet. Men jeg ser at hun ser opp til ham, og gjerne vil si de samme tingene og være like stor som han.
De er veldig ulike, han er rolig og blir aldri sint, men kan bli trist og gråte, er ganske filosofisk. Hun er enten veldig glad eller veldig sint. Hun er som en berg og dalbane. Derfor blir det ofte krangling, men de elsker hverandre!
Vi fick vårt andra barn för fyra veckor så egentligen är jag lite för ny på det här med tvåbarnslivet för att uttala mig… Men jag var väldigt orolig innan, tvåbarnschocken en hör om men också kring hur vårt äldsta barn skulle reagera. Wenzel fyllde tre i januari och så kom Göte i mitten på april. Jag ska inte ropa hej än men hittills har det flutit på så smidigt! Wenzel älskar sin lillebror och vill gärna hålla, pussa och hjälpa till med blöjbyten och bad. Eftersom Wenzel gärna vill sova hos oss var vi lite oroliga kring nätterna men Göte sover gott i spjälsängen bredvid oss och så kan Wenzel ligga mellan oss de nätter han behöver.
Jag brukar försöka amma just innan vi ska äta middag för på så sätt är Göte nöjd medan vi andra tre kan äta middag tillsammans och då fokusera på Wenzel.
Just nu är Wenzel nästan vanliga dagar på förskolan (det är ett personalkooperativ så vi bestämmer antal timmar per vecka själv oavsett jobb/föräldraledighet osv). Eftersom jag födde med snitt och inte får lyfta på 8 veckor tyckte vi det var bäst att han är på förskolan eftersom det blir svår att ha två barn hemma men inte kunna lyfta. Sen när jag varit på återkontrollen ska Wenzel vara hemma mer så det blir nog lite mer utmaning.
Wenzel pratar mycket om hur fin och söt hans bebis är och vi försöker ofta säga till Wenzel hur mycket vi älskar honom. Och så pratar vi om att vi är fyra i familjen nu och att vi älskar alla. Klyschigt men bra tror jag.
Ursäkta lång kommentar men så härligt med ett syskon!
Det är 3,5 år mellan mina två barn och jag upplever det förhållandevis enkelt. Dock fick vi ett andra barn som sover, äter och är nöjd mest hela tiden vilket gör att vi inte måste ha fokus på det lilla barnet speciellt mycket, utan hon hänger mest med. Den avundsjuka som finns tar den stora ut på mig i stället och ”straffar” mig en del, fattar ju att det är ju en enorm omställning för en liten person att få ett syskon, han är ju trots allt bara 4 år. Bor i Stockholm och här får man ha barnen på förskola heltid om man önskar, det är säkerligen kontroversiellt på sitt sätt men så ligger det till här. Det större barnet går 4 dagar i veckan, så jag kan inte svara på hur det är att ha två barn hemma nästan jämt som det är för de flesta andra utanför Stockholm. Gör antagande att man kanske behöver planera dagarna bättre så att alla känner sig nöjda, en 4 åring behöver lite annan stimulans än ett spädbarn men de är ju samtidigt så mycket mer självgående vid den åldern så det underlättar ju väldigt mycket. Det är så himla fint att se deras samspel, den lilla som är 7 månader absolut älskar när den stora kommer och busar, det är som om de förstår att de hänger ihop på något sätt. Jag har kunnat njuta så mycket mer av bebistiden den här gången då jag inte varit lika stressad, omställningen till att bli förälder var liksom redan gjord.
Här är det också 3,5 år mellan. Vi la mycket energi första och andra månaden på att lägga så mycket fokus som möjligt på storebror. Vi pratade inte så mycket om lillasyster med honom, och jag försökte att aldrig säga att jag var tvungen att gå för att hon behövde mig. Sedan gjorde jag ju det hela tiden, men då försökte jag finta bort det lite diskret och låtsas att det var något annat. Vi tänkte att han kanske då inte skulle associera henne till att han fick mindre uppmärksamhet osv. Det verkar också ha funkat! Han är mycket mer intresserad än jag någonsin hade trott (varför ska ett litet barn bry sig om en stentrist bebis?) och otroligt kär. En kort dipp av trots och lite för hårda tag efter ett par månader, sedan var han tillbaka igen. Nu har han egna smeknamn på henne och meddelar att ”de är bästa bästa vänner” <3
Vi har också turen av en oerhört enkel bebis, så det är snarare hon som får vänta på hans behov än tvärt om.
Hej Anna! Det är så härligt att få följa er på den här resan! Vi har också 4,5 år mellan våra barn. Inte självvalt, vägen till lillebror kantades av flera missfall, men jag är så himla glad över åldersskillnaden! Jag funderade en hel del innan på hur det skulle bli, om de skulle ha någon glädje av varandra, men oron var helt obefogad. Idag är storasyster 7 och brorsan blir snart 3 och de leker massvis med varandra! Stora älskade lillebror från första stund och det finns ingen som hon håller så högt som honom. Verkligen den finaste av kärlekar! Det ”svåra” som förälder är att det emellanåt blir tydligt att de har olika behov av aktiviteter etc, men vi brukar lösa det genom att dela upp oss då och då, eller låta farmor vara barnvakt åt den ena, så att andra får fullt fokus.
Det kommer bli bra!
Jag har ganska exakt 4 år mellan mina. Storasyster hade svårt med omställningen, var ledsen och ville aldrig ha något syskon ens när jag var gravid och var än mer besviken när lillasyster kom. Först och främst trodde hon nog att en ”bebis” var ungefär som en drygt ettåring som tålde lite, som man i alla fall kunde leka enkla lekar som tittut med och som hon hade nåt tillbaka av. Detta trots att vi förklarade tusen gånger hur det skulle bli och att små bebisar inte ens kan sitta själva. Sen var bebis nr två minst lika uppmärksamhetskrävande som stora när hon kom, så det har aldrig fungerat som man ibland hör att tvåan bara fått hänga med. Det har de i och för sig båda fått göra, men inte utan anpassningar och protester. Sen hade vi problem med att storasyster tog alldeles för hårt i lillasyster, inte precis i början men efter nån månad och så är det ibland fortfarande. Inte elakt, bara lätt våldsamt (kasta sig över och krama, hålla fast henne när hon blev lite större och försökte krypa, pussa henne så hon ramlade när hon började gå). Hon kunde liksom inte hejda sig. Hon har heller aldrig varit intresserad av att hjälpa till på något sätt med bebisen. Men. Och det var det jag ville komma till. Nu är lilla 20 mån och de leker ihop och älskar varandra så tydligt. Både säger det till och med. Trots åldersskillnaden har de uppenbart ut så mycket av varandra! Det tog ungefär ett år tills stora helt och hållet accepterat läget så om det blir problem så håll bara ut, de har potential att bli bästa vänner ändå!
Jag har en fyraåring som är nästan precis lika gammal som Knut (tror min dotter kom två veckor senare eller något sådant) och så en 6-månaders bebis. Vi har många gånger sagt hur tacksamma vi är att vi väntade så pass länge mellan barnen,för det är så skönt att ha ett barn som är så pass självgående. Storasyster har varit så stolt över sin lillebror och hon älskar honom verkligen. Däremot har vi haft en ganska trotsig period, där hon har testat oss vuxna väldigt mycket. Ibland flammar svartsjukan upp och hon vill sitta i knät när han gör det eller ha hans leksaker. Försöker ge henne mycket kärlek och låta henne vara liten när jag känner att hon behöver det och det verkar fungera bäst. Har också haft turen att nummer två både äter och sover bra och dessutom vet man ju lite om hur det är att ta hand om en bebis så här med tvåan. På det hela taget har denna omgången känts mycket lättare än när vi blev föräldrar första gången!
Det är sex år mellan mina grabbar och när lillebror föddes började storebror i förskoleklass. Det var perfekt för oss. Storebror fick fem timmar med kompisar samt utmanande lärande och jag fick fem timmar med lilla lillebror. Vi kom snabbt in i en rutin att minstingen sov en bra stund när den store kom hem och då hade han och jag tid för varandra. Däremot blev storebror jätte- mammig och kunde inte vara ifrån mig längre stunder. Den här ängsligheten att lämna mig höll i sig nästan ett år, lite till och från. Vi tog det med ro. Klart det blir kaos när man haft mamma och pappa helt för sig själv. Kram Åsa
vi har 4,75 år emellan barnen. Nu är dom 11 och nästan 7. Det var lättare när den lille var små. Dom var alldrig tillsammans på dagis. Men nu är dom det i skolan. Dom älskar varandra och hatar varandra då och då. Och nu ner den stora kommer i ”förpuperteten” är det inte alltid så lätt. Dom dela rum med varandra. Med 2. barnet blev kärleken bara mer.