@annaileby_art
anna@annaileby.comMin stora skräck i livet är att bli gammal och känna att jag bott hela mitt liv på fel plats. Eller att det ska hända mamma något och så har jag slösat bort alla år jag kunde haft ihop med henne.
Hade det varit bara jag hade jag flyttat tillbaka till Värmland imorgon.
Men det är inte bara jag.
Varje gång jag kommer dit, oavsett var än i Värmland jag befinner mig, så blir jag alldeles varm inuti. Som att allting i mitt röriga inre hamnar rätt.
Jag hamnar rätt.
Jag hör hemma i Värmland och jag längtar hem.
Nu har jag bott i Småland i tio år.
Jag kör fortfarande fel, kan inga hemliga utflyktsmål och skulle aldrig kalla mig smålänning.
Hur gör man när man är en familj där den ena parten är så djupt rotad på ett ställe och den andra precis lika hemmakär på ett annat?
Hur gör man en kompromiss?
Jag föreslog en plan, fem år, eller kanske tre. Man flyttar, ger det tre år och trivs man inte så flyttar man tillbaka.
Rimligt tycker jag, eller?
Hur har ni gjort, när hjärtat längtat hem?
Förstår din känsla! Min hemlängtan var en del av det som krossade vårt förhållande (fast det låg mer under ytan också) Jag bodde ändå kvar i närheten två år, pga barn, men sen fick det räcka.
Jag är en bättre mamma nu när jag får ha min familj nära. När jag kan fika med mormor en vanlig vardag och hjälpa mamma i hemmet utan att ha en stressig tanke på tåget hem. ❤️ Hemma är där hjärtat är.
Ge det en chans.
Ge och ta gäller ju båda i ett förhållande! ☺️
Jag tycker det låter som en oerhört rimlig idé. Dessutom har ni ju båda jobb som man kan sköta varsomhelst, det blir ju definitivt lättare pga det också! Har gått i skolan i Värnamo men hade nog inte kunnat bo där, hade valt Värmland!
Åh vad svårt! Jag tycker också att det lät mycket rimligt, speciellt innan barnen blivit för stora och rotat sig också. Här har jag längtat ibland, men trivs trots allt helt ok. Saknar mest min bästis som bor kvar, pratar nästan dagligen med min mamma i telefon. Nu har jag bott här i 19 år, men det är såklart aldrig riktigt som ens barndomsplats där en växte upp även om det skapas nya ”hemliga” ställen och favoritplatser i närheten. Lycka till!
Svår fråga. Men med tanke på att du lagt ner 10 år och inte känner dig hemma så är det ju ”din” tur lite. Passar ju bra nu när barnen är små innan de skaffar massa vänner o börjar skolan. Man kan ju alltid ge det en chans..sedan är jag också väldigt hemmakär och hade haft svårt att flytta så man förstår ju er båda
Har en partner som velat flytta till annan plats än vad jag vill. Hans förslag har också varit att ge det några år för att testa. Min motfråga har då varit, om jag inte trivs, kommer du då gå med att flytta tillbaka? Där har jag inte fått något bra svar och därför har det för mig blivit ett fortsatt nej till flytt. Jag är nämligen rädd det skulle sluta med att jag måste flytta därifrån ensam utan partner isf och då kommer jag inte få med mig barnen som är skrivna och därmed låsta till den orten.
Jätterimligt skulle jag säga! Hyr ut huset och flytta till Värmland på prov. Vad är det värsta som kan hända? Att ni flyttar tillbaka! Jag är inte värmlänning från början men bor här sedan 10 år. Drömmer ju nånstans om att en dag flytta tillbaka dit jag kommer ifrån, att äntligen få komma ”hem” igen.
Förstår känslan till fullo. Jag har valt att bli kvar i Småland, för det är här jag har alla vänner nu efter drygt 10 år. Men Dalsland är också hemma, och klart man funderar ibland på hur det varit om man varit kvar. Svår sak det där.