Har ni sett att Isabelle ska flytta från Stockholm till Östersund och bara vågade hoppa? Jag ÄLSKAR sånt!
Jag är själv en hoppare av rang men har dessvärre (får man säga så?) gift mig med en man som absolut inte vill hoppa, så jag sitter där jag sitter.
Innan hade jag inga problem att flytta hit och dit, testa nya saker, nya jobb och nya infall. Även om jag ibland är väldigt tacksam att han håller mig på jorden, annars hade det nog inte blivit någon ordning alls på mig.
Men OM jag hade hoppat på alla infall jag fått så hade vi:
Köpt ett hus på Öland.
Det här är ju mitt starkaste infall och högsta dröm. Det får gärna vara ett vitt, putsat hus med rosenbuskar, en innegård så man inte blåser bort och allra helt ligga granne med Alvaret.
Där skulle jag gå runt i hängselbyxor och rita med kritor på gatan med Knut.
Så hade vi flyttat långt upp i Sverige, där man har höga berg som utsikt. Där det är alldeles tyst och ingen som kollar rakt in i ens vardagsrum.
Då hade vi haft ett hus utan grannar, kanske en höna eller två och Knut hade kunnat prata Norrländska.
Så hade vi bott i Stockholm, eller Uppsala. Jag hade kunnat pendla in till Stockholm.
Vi kunde åka ut i skärgården på sommaren, gå på Skansen och Gröna Lund.
Jag kunde få inbjudningar till olika mingel och faktiskt kunna gå dit.
Jag kunde ha ett kontor ihop med andra, där det var högt i tak och gott kaffe i pappmuggar.
Eller…..
Så hade vi flyttat hem till Värmland igen. Så jag kunde äta lunch med mamma några gånger i veckan, veta var alla vägar leder och dricka öl i inre hamn på sommaren. Vi kunde ha en båt och bo vid Vänern.
Man kunde ha kvar sina gamla kompisar och allting skulle kännas invant och skönt.
Eller…..
0 kommentarer