@annaileby_art
anna@annaileby.com
På hösten 2012 var jag gravid och min pappa hade fått ont i magen.
Han var på sjukhuset för kontroller och vi hälsade på med bullar och han blev så rörd att han grät fast det visade han inte förstås.
När vi skulle gå klappade han på min lilla putande mage och sa – Var rädd om den.
En vecka senare fick jag missfall och pappas prover visade på cancer i bukspottskörteln.
Han dog en månad senare.
Jag sörjde för en förlorad pappa och en borttappad bebis. I månader sörjde jag över det. Och ibland gör jag det fortfarande.
Veckan efter midsommar 2013 var jag gravid igen.
Med Knut, fast det visste jag ju inte då.
När Knut kom föddes en annan sorts sorg. Den över att pappa aldrig skulle få se honom, att jag aldrig skulle få ha bilder på dem ihop, att han aldrig skulle få hänga upp gungan i trädet eller ge honom pepparkakor i smyg,
Sen slog det mig, att jag kan faktiskt visst få dem på samma bild. Jag kan teckna den!
Jag har väntat på rätt bild, på rätt tid och på rätt känsla och nu kom den.
Det här blev resultatet.
När pappa blev sjuk spelade Strövtåg i hembygden som mest. Passande eftersom jag är uppväxt just där, i Alsterdalen som de sjunger om.
Så jag döpte bilden till en mening ur den låten: min eviga vaggsång
Knut och morfar.
Da jeg så dette bildet på Instagram i går begynte jeg å grine – det er så utrolig fint og så utrolig trist – men mest uendelig fint og en veldig god ide! 🙂 <3
Kärlek <3 <3
Men gu’ så fint!
Så himla fint!
Så himla fint! Tänk att kunna teckna en sådan bild, precis som man vill ha den. Dessa två tillsammans! Underbart!
Så fantastiskt fint! Jag gråter en skvätt och inser hur lycklig jag är som har båda mina föräldrar i livet.
Nu gråter jag på kontoret. <3
Sitter också här på jobbet och gråter. Så fint, Anna.
Jag blir så himla rörd kära Anna, så himla fint! ❤️ Tänk en dag kanske jag kan få beställa en bild på min pappa tillsammans med Alma, det skulle bli den finaste tavlan i hela huset!
Helt underbar bild av din far och son.
Känslig som en är trots att jag inte känner er så grät jag en skvätt när jag läste din text och såg bilden.
Du är så duktig på det du gör!
Fy så himla galet fint alltihop!!
Alltså din pappa är en av de ansikten du gör bäst, med mest liv, känsla och likhet och nu ser jag att du har ännu ett ansikte du gör så med, Knut. Så bra gjort TROTS att det är ett barn som är klurigare. Bäst! Pöss
Alltså så fint. Sitter och gråter då jag själv förlorade min pappa helt oväntat för några år sedan och hur ofta jag tänker på att han inte hann träffa min son.
<3
Blir helt rörd. De är så himla fina tillsammans.
Gråter mig igenom inlägget. Fina, fina du!
Så otroligt fint och sorgligt… <3
Mitt hjärta gick i tusen bitar <3 Så himla fint ändå Kram
Du skrev akkurat det jeg ikke har gitt meg selv lov til å sørge over, at pappa aldri fikk treffe min vidunderlige lille datter, at hun aldri får møte min fantastiske far, at jeg aldri vil få noe bilde av dem sammen å henge opp på veggen. Det knuser hjertet mitt…
<3
Jag står där nu. Undrar om min lilla pojke kommer få ha med sig sin morfar så länge att han minns honom som stor. Det börjar se dåligt ut…
Anna. Du är en stor inspirationskälla. Har läst din blogg länge och jag tycker att du skriver så fint och ärligt om sorgen efter din pappa. Jag önskar dig stor lycka med allt och tänker fortsätta läsa din blogg. Tycker att Knut är så himla gullig och längtar så mycket till vår lilla bebis kommer ut i januari! 🙂
Så otroligt fint att du kom på det!
Det är en fantastisk bild och jag fick tårar i ögonen när jag läste din fina text. <3
Underbart! Och samtidigt sorgligt…