@annaileby_art
anna@annaileby.comPå två månader har jag sett fem olika avdelningar av sjukhuset, har mött tjugo olika sköterskor på bara två veckor och kan namnet på läkare jag önskar att jag aldrig behövt möta.
Vet diagnoser på sjukdomar och medicinnamn, symtom och statistik.
Sånt jag aldrig velat veta.
På två ynka små månader har mitt liv blivit helt annorlunda. Min syn har ändrats helt.
Jag bryr mig inte längre om samma saker som förut, prioriterar inte längre likadant och har inte ägnat mitt ”gamla liv” en tanke.
Hur blev allting såhär?
Hur gick pappa från frisk till sjuk? Hur kunde allt det här bara hända utan att någon frågade om vi ville vara med?
Vi hade sagt nej.
Nej vi vill inte vara med.
Vi vill inte se vår fina, mjuka, luddiga pappa försvinna och tyna bort.
Varför frågade ingen oss?
Vi hade sagt nej.
Fan va livet suger ibland. Ta hand om er! <3
Anna <3 Kramar!!
Jag hade också sagt nej. Skrikit nej.
Men då man ej blivit tillfrågad så får man bara hålla tummarna. Hårt. Kanske till och med knäppa händerna någon gång. Hårdare.
Jag skickar några hårda tummar och händer. Jag hejar på er!
Åh, de där tankarna känner jag igen från mig själv. Maktlösheten, ilskan. Vem har bestämt det här? Varför frågade ingen mig? Var överklagar jag? Hoppas att det blir så bra för er som det bara går.
Precis så är det, var faaaan överklagar jag?!!
Känner med er!
alla mina tankar går till dig och din familj. kram!
Åh Anna. Förr var jag inne på din blogg dagligen men en stressig höst och en halvtrasig dator har minskat ner mitt bloggläsande rejält. Så inte förrän idag såg jag hur ditt liv förändrats så drastiskt. Jag har haft en usel jul med alla i familjen sjuka men precis som du säger har jag försökt ha perspektiv, tänkt att nångång blir vi väl friska. Lilleman var riktigt dålig ett tag och jag började få katastroftankar så när han igår visade tecken på att bli bättre kände jag verkligen vilken lycka det är att han finns. Men livet är ju fullt av död och man vet aldrig när man drabbas. Usch vad jag pladdrar. Jag hoppas din önskan slår in, att din papps ska få ha det riktigt gött. Jag hoppas du kommer få en ny liten bebis i magen som får leva! Kram
Tänker spontant att vilken tur att du hann vara så där toklycklig innan dessa hemska saker hände. Du vet hur det KAN vara. Du kommer dit igen!
Kan verkligen sätta mig in i hur du känner. Har själv upplevt samma sak med min fina pappa, 2011-2012 var åren jag aldrig glömmer men på många sätt vill glömma. Sänder styrkekramar för det kan man aldrig få för många av.
Fina, fina Anna!
Önskar att en mintgrön liten zeppelinare bara kunde hämta upp er och ta er till en finare och friskare värld! <3
Ta hand om dig!