* Den gången när jag letade upp hans bildmapp i skolan, skrev ”jag älskar dig! Från Anna Ileby”, sen hittade min egen bildmapp en vecka senare, med hälsningen ”jag hatar dig /Martin”
* När den populära tjejen fastnade under armstödet till en av bänkarna vid skåpen, hon hade för stor rumpa för att kunna krypa framåt och för stora bröst för att kunna backa. Då kunde för en gångs skull jag peka och skratta åt henne, istället för det vanliga, omvända.
* Första gången jag skulle sminka mig, tittade i mammas sminkväska, trodde concealern var ett läppstift. Gick och kollade på innebandy när han som jag aldrig vågade säga hej till spelade, med läppar som hade samma färg som huden.
* När jag tio år senare äntligen fick träffa honom, han jag bara vågat titta på från håll, på en riktig dejt. Han sa att han jobbade med ekonomi och jag kände att vi aldrig skulle kunna bli kära för han var så mycket bättre på lite avstånd.
* Känslan i magen när man skulle gå förbi de där tre tjejerna med vit kajal och push-up behå och bara veta, att de kommer skrika något efter mig.
* Köa med pappa utanför MQ, redan tidigt tidigt, för att kunna få köpa de där Filippa K byxorna som alla andra hade och nu var de äntligen på rea. De utan bakfickor.
* Öppna skåpet och upptäcker att någon lagt in en teckning, där det står Anna med miljoner små hjärtan runt.
* Den där gången på vår gata, när han jag tyckte var söt kallade mig hora så många gånger att jag till slut fick svårt att hålla tillbaka tårarna och den ännu äldre killen sa, att nu räcker det nog.
* Ett sms från den där killen som aldrig svarade när jag ringde, där det stod ” ser på Amelie från Montemartre med min mormor, du ser ut som henne, med andra ord är du jättesöt”
* När mamma tog med mig för att köpa nya kläder så de skulle sluta reta mig och jag fick en silverjacka, precis som Robyn. Då vågade de inte säga någonting på flera veckor.
* Gången då de virade isoleringstejp runt hela den där smala killen och jag inte vågade säga åt dom att sluta.
* Att få stå mellan skåpen, med den där killen med spikes, händer i mina bakfickor.
* Få åka till Småland på semester, träffa en två år äldre kille med epa traktor med luddig instrumentbräda. Sen åka hem igen och säga att man minsann hade en kille som var femton. Även om vi aldrig ens hade kramats.
* Den där bruna levis tröjan som mamma kom hem med från Stockholm, som egentligen var för stor och ”någonting att växa i” men som jag älskade så innerligt.
Åh, Anna, nu sitter jag här med en egen liknande lista i huvudet. Med ont-i-magen och glädje i ett. Skulle gissa att vi är typ lika gamla du och jag 🙂 För inga pengar i världen skulle jag vilja vara tonåring igen tror jag…
Så mycket smärtsamt och så mycket fint!
Bra idé!
Starkt skrivet! Det är bra att påminna sig ibland om att allt var inte skit på högstadiet!
Fan. Livet gör ont. Så ont. Om några år, när mina ungar är större och inte tycker jag är pinsam ska jag göra skillnad. På riktigt. Komma åt drottningarna, kungarna och de ”stackars” undersåtarna som inte vågar gå sin egen väg. När min son började 7:an och blev utsatt funderade jag på att säga åt mina två manliga vänner från en annan stad att komma, leta upp han som ledde skiten, och att de skulle pissa på honom. Så att han skulle bli riktigt förnedrad. Jag gjorde aldrig det. Som tur var.
Så fint skrivet! På jobbet gör jag ibland skolobservationer och slungas då tillbaks lite till min egen högstadietid. Älskar att göra observationer men tycker också det är skönt att slippa gå på högstadiet.
Du har verkligen fångat de där sakerna som gjorde livet som tonåring FÖRJÄVLIGT men också alldeles UNDERBART. Du är en jäkel på att både illustrera och skriva.
Jävla skit-Martin.
Ja, jävla skit-Martin!