Vid fikat på jobbet satt vi och pratade om hur man ska få ungdomar att välja rätt jobb, att veta vad de vill bli.
De sa att det vet nästan ingen niondeklassare, vad de vill bli när de blir stora.
Det vet jag. Jag har alltid vetat och jag tror det har varit en stor trygghet att alltid veta var man är på väg.
Jag har haft ett enda mål och det har varit att jobba med just det jag jobbar med idag.
Jag har aldrig haft en plan B, för att minimera risken att jag istället kör på b planen.
Jag hade stakat ut vägen redan tidigt. Jag skulle bli konstnär. Punkt slut.
Första steget var att komma in på estetisk bild på gymnasiet (hörde något om att de måste ta bort den linjen på flera ställen för att ingen söker! Hallå, det är ju den roligaste linjen av alla! På min tid var det prestige att gå där och jättehöga betyg behövdes för att komma in)
Jag pluggade som en tok i nian för att höja mina betyg till max (efter att ha varit hemma från skolan större delen av åttan pga orka inte med högstadiet, ångesten och allt annat skit som hände då)
Jag höjde betygen men kom ändå inte in, stod på reservlistan.
Gick några dagar på samhällslinjen, kom in på samhällmedia och gick några dagar där för att sen äntligen komma in på bild.
Steg ett avklarat.
Efter gymnasiet var min plan att komma in på konstfack. Synd att sikta lågt liksom.
Det gjorde jag givetvis inte.
Så jag sökte alla förberedande konstskolor jag kunde hitta i Stockholm. För jag ville till Stockholm, jag ville bo på Söder och jag ville ha randiga strumpor. Det var min målbild.
Jag kom in på en av de fem jag sökte. Pernbys målarskola, mitt i Stockholm.
Jag och en kille till var yngst i vår klass.
Jag tyckte det var skitjobbigt första året, så himla mycket svårare och läskigare än gymnasiet.
Men efter att ha brutit ihop och kommit igen så trivdes jag väldigt bra och såhär i efterhand är det den utbildningen som lärt mig mest.
Jag sökte konstfack igen.
Kom inte in.
Tröttnade på hela Stockholmskaruselen och ville ha lugn och ro så jag började på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Mitt ute i ingenstans och inga tunnelbanor så långt ögat kunde nå.
Dock var det långt ifrån lugn och ro, men jag trivdes. Allting luktade tång och saltvatten, jag spenderade all min vakna tid i ateljén och jag började måla på ett nytt sätt.
Ett år gick jag där.
Sen sökte jag till konstfack.
Jag kom inte in.
Flyttade tillbaka till Karlstad, försökte bredda mina konstkunskaper lite och började läsa konstvetenskap på universitetet.
Så jädra skittråkigt. Jag var inte intresserad av andras måleri. Har egentligen aldrig varit.
Men läraren gillade mig och gav mig ett stipendium för att kunna måla vidare.
Jag fick nya krafter och sökte konstfack.
Kom inte in.
Tröttnade på allt, ville inte bo i Karlstad längre. Ville göra något annat.
Började blogga och flyttade till Värnamo, av alla ställen.
Mötte Emil och började på folkhögskola med textilinriktning.
Sökte till konstfack.
Kom inte in.
Ville jobba med något där jag fick vara kreativ. Började som tatueringslärling men insåg ganska snabbt att jag inte fick tatuera in vad jag ville på folk, utan vad dom ville.
Så efter min tionde carpe diem text så slutade jag.
Började teckna mer, sånt som jag ville.
Bloggen växte.
Slutade söka till konstfack.
Kom ändå aldrig in.
Nu tecknar jag på heltid.
Vare sig kontsfack vill det eller inte.
Känns fint.
Du kanske aldrig kom in på Konstfack. Men var glad över att du haft ett mål. Något bestämt att satsa på och som du dessutom har lyckats med. Själv är jag över 50 nu och har fortfarande inte något mål. Och är avis på sådana som dig oavsett om de gått på Konstfack eller ej. 🙂
…och jag har bekanta som kommit in på Konstfack, som nu jobbar med helt tråkiga och vanliga jobb med noll kreativitet. Vad fint att vägen du vandrade ledde dig helt rätt ändå 🙂
Här kommer världens tristaste kommentar: det handlar inte bara om vad man själv vill, det handlar även om vilken kompetens samhället behöver. Det kan inte ha undgått någon att det råder en skriande brist på vårdpersonal – läkare, sjuksköterskor, undersköterskor. Men även förskollärare. Och lärare coming up strong. Det är kompetenser som alla kan förstå behovet av. Läkar- och sjuksköterskeutbildningarna fylls i alla fall upp, vilket inte är fallet med undersköterskeutbildningarna. Eller lärarutbildningarna. Nä, man kanske inte ska bli lärare/undersköterska om man inte vill det. Men nu när jag närmar mig fyrtio känner jag att jag inte skulle rynka på näsan ut ett vårdjobb om jag inte längre kunde försörja mig på det jag gör (och det är inte osannolikt eftersom det i min bransch är tuff konkurrens om jobben och ständiga förändringar). Synen på vad det innebär att jobba, och vad med ett jobb som är mest värdefullt, kan helt klart förändras med åren.