@annaileby_art
anna@annaileby.comSom jag skrivit tidigare så går jag numeran hos en psykolog någon gång i månaden, på inrådan av min barnmorska. Jag ska villigt erkänna att jag var en smula skeptisk, jag har träffat många psykologer i mina dagar och de riktigt bra är ytterst få kan jag lova.
Men den här var riktigt bra och nog mer välbehövlig än jag trodde.
Jag trodde mig vara ganska klar med sorgearbetet efter pappa och missfallet, vilket jag nu insett att jag inte alls är. Jag behöver älta och vrida och vända några varv till, för att riktigt förstå att det hänt.
Psykologen tyckte det var klokt att försöka reda ut det så gott det går innan den nya bebisen kommer, så nu har jag helt enkelt börjat rota i den där svarta trasselhögen som bara legat orörd inuti bröstet i nästan ett år.
Detta har lett till att jag gråter, stup i kvarten känns det som. Men det behövs för jag har knappt gråtit alls innan. Men nu när det var all helgons helgen och jag åkte till kyrkogården och tände ljus för pappa, då grät jag som en litet barn.
Att behöva tända ljus för sin egen pappa, det är ju absurt! Han ska finnas och vara varm och ha sticksigt skägg och säga att man är bäst i världen, krama en och lukta pappa. Inte bara vara ett tänt ljus och inget mer.
Men nu är det så det är, det är ingenting jag kan göra något åt, hur mycket jag än vill. Och det måste jag försöka acceptera. Fast jag inte förstår hur det ska gå.
Det här året har jag tappat orken, orken att vara social och träffa vänner, prata om vanliga saker och skratta.
Jag vill bara vara själv. Försöka gå in i mig själv och förstå hur det verkligen ska gå med allt.
När jag ska vara social och gå ut, känner jag mig sjuk, måste ligga i sängen i ett släckt rum och stirra rakt fram i flera timmar innan för att sen kunna samla ihop alla skärvor och försöka mig ut.
Efteråt har det känts som jag sprungit tio maratonlopp och jag orkar inte gå upp ur sängen på flera dagar.
Jag kan titta tillbaka på bilder innan allt det här hände, minnas precis hur det kändes inuti att vara sådär glad, genuint glad.
Jag saknar den känslan så himla mycket.
Men det känns som jag åldrats minst tio år bara det här året, jag är inte längre yngst i familjen, nu är vi alla jämngamla och har samma problem att tampas med och försöker hålla ihop så gott det går.
Jag är inte längre naiv och odödlig som jag var innan och det är en insikt jag gärna hade varit utan.
Att försöka förklara hur det känns för någon annan som inte varit med om det känns nästan omöjligt. Man hoppar över de jobbigaste detaljerna, vill inte göra människor obekväma.
När någon frågar hur man mår så svarar man bra utan att ens känna efter, för om jag känner efter kanske fasaden rasar.
När min pappa var som sjukast sa han om och om igen att han var trött på att hålla masken, trött på att låtsas att allt är bra och det är först nu jag verkligen förstår hur han menar.
För jag är lika innerligt trött på det som han.
Så nu håller jag mig helst hemma, sittandes vid symaskinen och när ingen ser, gråter jag så tårarna sprutar. Gråter för att jag inte kan ringa min pappa och säga hur det känns.
Tur jag har vänner som förstår och låter mig hållas och reda ut saker i min takt.
För just nu är det den enda jag behöver, tid att slicka såren och försöka lära mig leva det här nya livet.
Och förhoppningsvis, så småningom, bli glad rakt igenom igen.
En bild från innan allt, då man var sådär glad. Inuti.
Åh Anna <3
Jag har själv också varit väldigt skeptisk till terapi men har nu gått hos en i ungefär en månad efter åratal av depression som dyker upp alltför ofta. Hatar att allt känns som om man står vid en smutsig ruta och tittar på sitt liv som bara rinner iväg, man ser allt men känner mest ingenting (förutom apati, ledsamhet och ilska då) och orkar ingenting. Längtar också tillbaka till personen jag var förr, den som kunde säga att man haft en bra helg på riktigt istället för att komma till jobbet försent med flit så man slipper svara och svälja gråten efter ännu en helg i sängen.
Hoppas terapin är som att storstäda, det blir värre innan det blir fint som snus.
Kram
Jag har inte varit med om det du beskriver, men har vänner som har. Det du skriver hjälper mig att förstå sorgen och på så vis förhoppningsvis bli en bättre vän. En som finns där, men inte om man inte vill. Tack för att du orkar blogga om dina erfarenheter!
Åh, Anna… Det är så himla hemskt att ens försöka säga det, men det blir ju bättre. När någon dör, det är så jävla pisshemskt och orättvist på så många olika sätt, men det kommer faktiskt en tid när man kan tänka på den människan och faktiskt vara genuint glad inuti ändå. Men det är inte så mycket man kan göra förutom att låta tiden gå, och det är nog jättebra att prata om man känner att man vill göra det, skönt att höra att den du går till nu är bra, det kan vara till stor hjälp! Stor kram!
Alltså jag skrev nyss ett inlägg på en blogg jag har om något liknande. Min mamma dog för mer än fyra år sedan och jag känner igen mig i flera av dina meningar fortfarande. Just nu sitter jag mest och gråter och försöker förstå hur det ska gå i framtiden.
Känner inte alls för att åka till Jönköping eller vidare till kyrkan i kväll. Men vet att det säkert blir bättre sen när jag väl är där.
Det där med att folk frågar hur man mår/hur är det. Jag verkar inte ha den stoppet så jag säger alltid ärligt och det vill nog inte folk veta. Känner bara för att vara en dramaqueen och säga upp allt och släng i dörrar och bara börja om.
Hej!
Jag läser ofta din blogg och det är härligt att se allt det du skapar. Du delar med dig både det positiva och den tuffa sanningen i livet och du ger andra förståelse/uppmuntran utan att du kanske vet om det. Så jag vill gärna dela med mig till dig. Vet inte om det kommer hjälpa men kan vara skönt att veta.
Detta kommer från en sida som jag finner massa bra hjälpartiklar för olika situationer i mitt eget liv. =
”Going forward doesn’t mean forgetting about the loved one who died. Enjoying life again doesn’t imply that the person is no longer missed. Piecing together your shattered emotions doesn’t mean you, somehow, betray a friend or family member. It simply means that your grief has run its course.”
http://www.focusonthefamily.com/lifechallenges/emotional_health/coping_with_death_and_grief.aspx
Detta kanske är vad du känner, att du har dåligt samvete om du skulle bli lycklig och glad igen som om att du inte förtjänar det men det gör du! 🙂 Sorg får ta så långt tid det tar. Nu känner jag varken dig eller din pappa men utifrån vad jag har läst verkar han ha varit en fantastisk person och en mycket glad sådan 🙂 Lev vidare hans arv = Glädjen!
Tack för en bra blogg!
Jag kände exakt samma sak i helgen där jag stod vid min dotters grav. Det är absurt att tända ljus för någon som borde finnas.
Känner så himla mycket igen. Att bli gammal fort. Inte längre naiv. Inte längre genuint glad rakt genom. Inte längre lättsamt social.
Barnlöshet. IVF-resa. Kusins självmord. Pappas död. Syrrans ex-mans död. Allt detta som på 6 år gjort mig minst 26 år äldre känns det som. Visst finns det ljusglimtar, visst finns det liv och hopp. Men jag är en annan nu än vad jag var då. Och jag kan sakna henne, den som var då. Så jäkla innerligt mycket.
Men det är väl dte som är livet, som de säger.