När jag gick i tredje klass fanns det en tjej i min parallellklass som retade sig på allt jag gjorde.
Minns en dag i syslöjden (vi hade en del lektioner ihop) och jag satt uppkrupen på min stol och broderade Musse Pigg i korsstygn, när hon plötsligt, från ingenstans skällde ut mig och sa att sådär kan du minsann inte sitta, att det bara var töntar som satt sådär.
Jag rättade genast till mig och stirrade ner på broderiet så hon inte skulle se hur ledsen jag blev.
En annan gång hade jag fått ett nytt mjukisset, turkosa mjukisbyxor med tillhörande tröja av mamma. Dessutom hade min docka, Kalle, fått ett likadant fast rosa. Jag var så himla nöjd!
När jag kom till skolan dröjde det inte många minuter innan hon kom fram till mig och sa att det minsann bara va småbarn som hade mjukisbyxor.
Minns så väl att jag kom hem och var så himla ledsen och sa till mamma att jag måste ha något så hon inte har något att säga mer. Då gick vi till Rabbit (minns ni den butiken, JC´s barnbutik) och jag fick en silverjacka. Robyn, som var det häftigaste som fanns på den här tiden hade silverjacka och nu även jag.
Så mallig jag var när jag kom till skolan och jag höll andan när hon kom fram till mig….
-Snygg jacka, sa hon och gick därifrån.
Jag kunde pusta ut. Om än bara för en stund. Men jag fick iallafall vara ifred i några veckor.

Andreas Jonsson har startat Superman Projektet. Det är ett projekt mot mobbing, om självkänsla, attityd och värdegrund.
Ett himla fint arbete och för att stödja det kan man köpa armbandet med texten Make The Change.
Köp armbandet HÄR och läs mer om Superman Projektet HÄR!

All förändring börjar med en dröm.
Jag drömmer om att Knut ska få gå i en skola där han slipper vara rädd även om han har mjukisbyxor, där han inte behöver ha det senaste och dyraste för att slippa bli retad.
Jag drömmer om att han ska få känna sig trygg i sig själv, trygg nog att kunna säga ifrån och säga emot.
Jag drömmer om att alla föräldrar uppfostrar sina barn att man får vara precis som man vill.