Professionell konstnär |

Jag är en enstöring som skriver hellre än jag pratar och målar hellre än jag umgås.

Anna Om Barn!

okt 27, 2015 | Tankar och Vardag | 10 Kommentarer

Redan tidigt i graviditeten med Knut så kände jag en enorm ångest över att jag visste att jag skulle behöva gå igenom det där igen.
Jag hatade att vara gravid.
Hatade hur kroppen kändes, hur brösten bara växte och växte, hur jag inte orkade eller kunde röra mig utan att det kändes som jag gick av på mitten (hade bedrövlig foglossningen från vecka 21) hur illa jag mådde och hur jag bara försökte tänka på att det var ett övergående stadie och att jag snart skulle bli mig själv igen.

När Knut var på utsidan minns jag att jag stod naken framför spegeln och tänkte att herregud ska det här vara mitt nya jag nu?!
Jag såg inte alls ut som jag kände mig inuti.
Jag bestod till 99 % av bröst och fullkomligt hatade det. Ingenting passade. Jag passade inte in i mig själv.

Jag var heller inge vidare på att vara hemma. Jag har aldrig varit en mamma som gillat att umgås direkt, vill helst gå mina promenader ensam och hade svårt att se mig själv som mamma på det sättet andra såg på en.
Jag ser mig själv som en bra mamma, men kanske inte som en ”typisk mamma”.
Jag älskar att vara Knuts mamma men har liksom aldrig haft som livsmål att bli mamma.
Jag ville ha barn, det har jag alltid velat. Men jag känner mg som så ofantligt mycket mer än bara Knuts mamma.
Skulle till exempel aldrig säga: Vad vore jag utan Knut?
Jag var en massa saker utan Knut och slutar inte vara det bara för han finns, jag började heller inte existera först när han föddes.
Jag fanns i allra högsta grad redan innan.

Den här osynliga pressen på att ha två barn har liksom legat som en ok på mina axlar, för jag är inte säker på att jag vill.
Jag tycker Knut är fantastisk på alla sätta och vis, så himla rolig och gullig och snäll och jag älskar att va med honom. Men han är ÄNNU bättre nu än när han var alldeles miniliten. Det blir bara bättre och bättre och jag är inte säker på att jag vill börja om.

Det känns tabu att säga så. Att man kanske bara vill ha ett barn.
Som att man är otacksam på något sätt.
Men han blev ju så bra, jag är så himla nöjd med honom och nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen.
Efter att ha fått tillbaka mig själv både psykiskt och fysiskt (och efter att ha opererat bort brösten) så känner jag mig tillfreds igen.

Det är inte alls säkert att det här är ett beslut jag står fast vid. Vips kanske längtan efter en liten kommer, det tror jag nästan säkert att den gör.
Men just nu vilar jag lite i tanken att jag inte måste ha fler barn om jag inte vill.
Det är en skön känsla.
Att jag bestämmer själv.

IMG_7451

 

10 Kommentarer

  1. Precis så känner jag. Att jag inte vet om jag vill ha fler barn. Förr var jag inställd på två eller tre barn, men jag känner mig inte redo för fler och vet inte om jag någonsin kommer att bli det. Längtan efter min unge var enorm och jag vill inte skaffa barn utan att ha samma längtan igen. Skulle jag bli oväntat gravid skulle längtan troligtvis komma men jag skulle också känna en stor oro som jag inte är redo för. Jag avskydde till skillnad från dig inte att vara gravid men hade en enorm längtan efter att amma och när inte det gick mådde jag väldigt dåligt. Jag är väldigt tacksam över mitt barn. Och jag vet inte om jag vill ha fler barn. Försöker att inte ställa dessa två faktorer mot varandra för jag anser inte att de måste ställas mot varandra. Och som du säger: vi får själva bestämma.

    • Känner verkligen igen mig!
      Vi har en underbar kille, men det har varit tuffa två år. Jag fick en förlossningsdepression (men det fattade jag inte förrän långt efteråt) och mådde väldigt dåligt. Jag är så glad och tacksam att han finns men har inga tankar på fler barn. Men det kanske infinner sig? Det tog dessutom två år för oss att bli gravida så det är ingen självklarhet att det ens kan bli fler bebisar här heller.

  2. Jag kände precis som du efter första barnet. Men eftersom jag ville ge det där barnet ett syskon så gav jag mig in i graviditet till. En graviditet som blev över ett år lång på grund av ett missfall, bara ett par månaders paus innan jag blev gravid igen. Foglossning. Jobbig förlossning. Krånglande amning. ALDRIG MER, sa jag till alla.

    Men sen blev den lille några månader och började le, och sen började de båda syskonen leka och plötsligt kände vi att vi MÅSTE ha en till, minst! Så nu, bara ett år efter förra förlossningen så är jag gravid igen. Och den här gången så gillar jag det! Trots foglossning från v 9 och en trötthet som aldrig tar slut så är känslan helt annorlunda. Mycket tror jag för att det här var vårt val. Utan någon press utifrån att man ska ha fler syskon. Utan frågor om när syskonet kommer så ville vi det här. På riktigt och genuint.

    Så jag tycker du gör helt rätt. Invänta tills ni verkligen vill det!

    Och det jag tyckte var så skönt med nr två och nu med trean är att jag vet att allt är övergående. Kroppen hittar tillbaka. Jobbet kommer tillbaka. Livet blir som vanligt men lite rikare väldigt fort ändå. Och med tvåan visste jag ju att jag inte gillade att gå hemma så jag började jobba så smått medan jag fortfarande ammande och gick upp i tid på jobbet så snart som jag inte ammade dagtid. Så mycket enklare att göra upp en plan som passade just vår familj med erfarenheterna från första barnet!

  3. Vila i det du vill nu! Man måste inget och allas lycka ser olika ut. Vila i nuet! 🙂

  4. Är ju helt upp till er familj hur ni vill att den ska se ut och hur många eller få ni vill att den ska innehålla. Ingen annan kan bestämma det. Och alla mammor är och får vara olika, du är den absolut bästa mamma Knut kan ha! Så det så!

  5. Vi sa från början att det nog bara blir ett barn. Det känns som om det är så jobbigt att ha två, så mycket arbete och den lilla, lilla frihet som återstår äts upp. Kanske är ett barn ett sätt att skapa lite luft i livet. Lite utrymme. Plus att få vila i känslan du beskriver, att det bara blir bättre och bättre, att slippa starta om.
    Men ibland tittar jag på min fina unge och tänker att han inte kommer att vara min bebis i evighet, och kanske vill jag få vara kvar i det och då måste jag ha en till (ett ganska ohållbart sätt att tänka, men det är så det låter i mitt huvud).

  6. Jeg skylder min datter å være den beste mammaen hennes, og det er ikke en mamma til to barn. Det er ikke en mamma som gir opp alt hun var før hun fikk barnet sitt. Jeg skylder henne en mamma som er glad, som føler seg nyttig, som er en sterk rollemodell for å leve slik man vil. En mamma som elsker henne med hele seg selv, og hører og ser. Sånn at hun kan være den beste mammaen for sitt barn, om hun skulle velge det i framtiden. Hvis ikke har jeg uansett vist henne verdien av å være seg selv.

  7. Så himla himla bra skrivet! Känner så igen mig i detta. Har en snart 8 månaders hemma, som jag längtade SÅ efter. Men hade en fruktansvärt jobbig graviditet, hemsk förlossning, ingen bra start med amning och anknytning, mycket lite sömn fortfarande som gör mig koko, dör av tristess av att vara föräldraledig.. Längtar bara efter han ska bli större och mer självgående och sen brottas jag med dåligt samvete över detta. När jag försöker lufta mina ”ett barns tankar” med några väl valda personer får jag ”du kommer glömma bort hur jobbigt det är” – får panik av det! Känner mig så stressad! Och hur ska jag någonsin ha tid och energi för fler?!

  8. Tack för att du skrev det här! Jag känner igen mi så himla mycket! Är ofantligt trött på alla ”när är det dags för nummer 2” frågor.

  9. Bra att du tar upp det, om att vilja ha ett barn och inte fler. Nu när man har ett barn (som jag har) får jag hela tiden blickar mot magen och folk som ska tävla om att komma på det först, att jag skulle vara gravid igen. Och frågar, för det är ju tydligen mer okej att fråga när man redan har ett barn.

Läs mer 

Vi gör om vårt vardagsrum!

Nu har vi inte renoverat något hemma på en mindre evighet (okej vi tapetserade Stigs rum vid jul) och vi älskar ju att göra om hemma!Så nu är det dags igen! Såhär ser det ut nu (typ, hittade bara gammal bild, detta är ju innan vi byggde orangeriet men ja, ni fattar)...

Att Köra Fast.

Är inne i det där stadiet där allt jag gör blir fult, ointressant, oviktigt.Målar och målar, börjar på nya dukar och försöker jonglera flera målningar samtidigt för att förhoppningsvis någon ska bli bra.I fredags gick jag hem med en känsla att jag helt glömt bort hur...

Mitt 2020

 Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag köpte en sommarstuga! Jag har drömt om det så länge men alltid tänkt att unga personer inte har råd med sommarstuga. Sen insåg jag att jag inte var så himla ung längre och köpte en!Det är mitt livs bästa...