I helgen var jag i Karlstad och drabbades av akut hemlängtan.
Jag saknar vattnet, luften, närheten till allt, känslan av att det är en stad där det satsas lite, nya restauranger och nya människor, att det finns en puls men ändå inte blir stort och anonymt.
Jag saknar att jag hittar överallt, att jag vet var de flesta vägar leder, att man kan promenera längst Klarälven, kaffelukten, det hemtrevliga i dialekten, affärerna, de bekanta ansiktena men allra mest så saknar jag min mamma.
Närheten till min mamma.
I åtta år har jag haft över trettio mil till henne och nu har det verkligen börjat kännas.
Jag saknar henne.
Det känns som jag slösar bort år, värdefull tid som inte går att ta igen.
Jag vet att allt plötsligt kan ändras.
Emil gillar också Karlstad.
Kanske, kanske kan jag få med honom på en flytt när Knut ska börja skolan?
Jag bara vet redan nu, känslan jag skulle ha i magen av att ta med hela flyttlasset och min familj upp till Värmland.
Känslan av att komma hem.
Äntligen hem.
Det är min tur nu.
Å,jag känner igen det där! Kommer från Gränna och har också hemlängtan. Men är samtidigt rädd för att drabbas av panik om vi väl flyttar dit. Tillbaks på ruta ett liksom. Det var det äventyret (på 11 år). Men samtidigt skriker mitt inre efter att få komma hem!
Det jag är allra mest tacksam över i mitt förhållande är nästan att vi är från Göteborg båda två. Jag älskarälskarälskar Göteborg och vill aldrig någonsin flytta och han känner samma och det är sååååå skönt att ingen av oss behövt lämna sina rötter för den andra för det hade någon av oss ju fått göra. Jobbade i Norge 1år3måmader och även om jag veckopendlade skardet i mig av hemlängtan efter min stad.
Karlstad är för övrigt fiiiiint!
Jag har massor med igenkänning men samtidigt inte. Längtar hem.till uppsala där familj och massor av vänner finns, men älskar samtidigt att bo på Gotland och att det liksom är vårt. Det värsta just nu skulle vara att behöva flytta till någon helt ny plats. Tyvärr lutar det kanske åt det med jobb och sådan skit…