@annaileby_art
anna@annaileby.com
Roligt att så många kände igen sig i tidigare inlägg, introverts unite!
Någon önskade att jag skulle skriva mer om detta och SÅKLART vill jag det, det här är mitt favoritämne!
Jag kan inte berätta om hur det är för alla, men såhär fungerar jag i alla fall.
Det var först efter att min pappa dog som jag först insåg att jag inte är lika utåtriktad som andra. Eller det visste jag väl hela tiden, men att det var då jag fick ett ord på det.
Det var min dåvarande psykolog som lärde mig det. Introvert.
Sen dess läste jag allt jag kunde hitta på ämnet och det kändes som att jag äntligen hittade hem i mig själv. Insåg att det inte bara är en grej utan något man föds till.
Att vara introvert i mitt fall innebär ungefär det här:
- Jag orkar bara ha en planerad aktivitet varje helg. Har jag träffat folk på fredagen tex så måste jag vara själv på lördag och söndag för att vila upp mig.
- Jag tycker att det är jättejobbigt att gå på en stor fest där jag inte känner alla, typ en nyårsfest. Då ligger jag vaken flera nätter innan och tänker ut alla möjliga scenarion. Sen när jag väl går dit brukar jag tycka att det är väldigt roligt dock.
- Om jag är på fest och vill gå hem, så vill jag gå hem NU och inte om en stund. Jag får typ panik och måste gå gå gå så fort jag bara kan. Min socialaenergi tar liksom attackslut kan man säga.
- Jag låtsas ofta som jag inte ser folk, även sådana jag känner. För att jag helt enkelt inte orkar prata alla gånger. Detta har inget att göra med om jag gillar personen i fråga eller inte.
- Jag screenar när det ringer och svarar inte alltid trots att jag har mobilen den i handen.
- Mitt värsta scenario är att åka på typ midsommarfirande och alla ska bo i samma stuga. Det ger mig dödsångest. På riktigt. Att inte kunna fly därifrån.
- Jag är inte blyg, vilket tillbakadragen och tystlåten och osocial ofta kan misstolkas som.
- Jag skriver mycket hellre än jag pratar. Därav bloggandet. Jag är också ett stort fan av sms.
- Jag väljer ut vissa personer, efter mycket noga övervägande, som jag sen anförtror mig åt. Vill helst bara umgås med sådana personer och har svårt att hänga med sådana jag inte klickar med direkt. Vestis är en av de jag valt ut. Är evigt tacksam över att ha henne.
- Min mamma är likadan som jag och när vi umgås sitter vi i varsitt hörn av soffan och spelar candycrush och ändå så tycker jag att vi är supersociala med varann, trots att vi inte säger nått.
- Jag avskyr att lyssna på radio, de bara tjatar i munnen på varann. Vill heller inte lyssna på musik när jag kommer hem från jobbet. Jag gillar tyst.
- I små grupper där jag känner alla väl, så är jag väldigt pratig och framåt.
- Att behöva prata inför folk på en scen gör mig kallsvettig bara av tanken.
Det finns även något som kallas HSP-personlighet som många introverta är. Man är så kallad skörstark.
Det gäller inte mig. Läste en bok om det men kände inte igen mig alls.
Ja det var lite mer om ämnet, om ni undrar nått så kan ni ju fråga.
Här är fler inlägg jag skrivit om detta:
http://annaritar.com/anna-och-psykologen/
http://annaritar.com/anna-om-att-inte-halsa/
http://annaritar.com/annas-val/
http://annaritar.com/anna-om-sig-sjalv/
Superintressant!
Jag funderar kring detta lite. Det måste ju finnas något mellan introvert och extrovert. Själv känner jag att jag har drag av att vara båda. Känner igen mig i att inte svara fast jag har telefonen i handen t.ex. Att det kan kännas jobbigt att hälsa på någon för att man kanske måste prata. Å andra sidan är jag lärare och vill gärna umgås med folk.
För mig hänger det nog ihop med om jag har mycket omkring mig. Då kan jag inte vara social, vill bara stänga in mig och inte prata med någon.
Det finns ett mitt emellan, det kallas ambivert, när man är lite av båda!
Spännande. Måste jag kika mer på.
Oh! Jag känner igen mig i varenda en av dina punkter! Så skönt att man inte är den enda 🙂 Sedan älskade jag den sista bilden ” You know you’re an introvert when… …you get excited about cancelled planes ”. Den där känslan när man vet att man kan krypa upp i soffan och kolla på favvo serien, eller framför skrivbordet med promarkerserna istället för att ta sig iväg till stan där det kryllar av folk. Den är skön den!
Jag är både HSP och introvert, och innan jag visste att det fanns såna begrepp såg jag mig själv som väldigt konstig. Det är ganska svårt att vara en introvert person i det samhället vi lever i. Det kändes väldigt skönt när jag fick veta att det fanns ord på det, och att det också fanns andra som var som jag!
Var boken du läste om HSP ”Drunkna inte i dina känslor”?Den hjälpte mig mycket^^
Åh vad bra att du skriver om detta! Själv har jag ganska länge vetat att jag är HSP, men det är först nyligen jag har börjat inse att jag nog är introvert också. Känner igen mig till nästan 100% i punkterna ovan. Har reserverat introvert-boken du tipsade om tidigare också, får läsa på lite!
För mig krockar introvert-dragen (och till viss del HSP-dragen) med att folk tror att jag är en social person. Jag är snäll och rolig, men vill helt enkelt inte umgås (förutom med ett litet utvalt fåtal). Men alla som tycker att jag är trevlig vill ju ses jämt. Jag tackar nej till kanske 80% av allt folk vill att jag ska hänga med på och känner ändå att det blir för mycket med de resterande 20 procenten. Kan tillägga att det har varit såhär under hela mitt vuxna liv. Vet absolut inte hur det någonsin ska kunna ändras. Hur förklarar man för folk att ”Jag gillar dig, men jag vill inte träffas”? Det finns ju inte en chans att det inte tas som en personlig förolämpning…
men oj.. jag har alltid sett mig som ganska extrovert, men allt det som du skriver har stammer in pa mig.. Kanske VILL jag vara extrovert men ar intro?
Väldigt kul att läsa! Är också introvert och känner verkligen igen mig. Är t.ex. superstressad för att jag råkat planera in två saker denna helgen…
Alltså, ”You know you’re an introvert when… …you get excited about cancelled planes”. Så himla väl beskrivet! Det är jag i ett nötskal.
Tack för att du delar Anna!
Tack för att du delar med dig! Jag kan skriva under på varenda en av punkterna. Bland det värsta jag vet är att ha folk på besök hemma hos mig (om inte någon jag är JÄTTEBEKVÄM med som vet hur jag funkar), typ kalas eller julfirande eller dylikt. Hellre att jag är hos någon annan och därmed kan avlägsna mig från situationen när jag behöver. Är någon hemma hos mig kan jag få panik av tanken att liksom inte ”komma undan” eller ha någon utväg. Eller bara av att släppa in någon i min sfär liksom.
Jag är dessutom både introvert och HSP, vilket kan vara oerhört utmattande. Efter i stort sett all typ av social interaktion tar det evigheter att bearbeta allt vilket ger mig ett extra stort behov av den där ”återhämtningstiden”.
Samtidigt är jag jättesocial, framåt och pratig i när jag väl är bekväm!
Det där att man alltid tas för blyg när man är introvert blir jag så trött på! Man måste inte vara blyg för att man inte pratar oavbrutet!
Hög igenkänning! Tycker om din beskrivning att den sociala energin tar attackslut, precis så är det för mig med.
Superintressant och kul att det pratas om detta mycket nu. Jag har nig alltid vetat att jag är introvert, men eftersom det är extrovert som lyfts fram som åtråvärt i samhället har en inte alltid velat vara introvert kanske. ”Öppen, social och utåtriktad” är ju önskemål i en och annan platsannons. Är inte asocial eller blyg (vilket jag kallades för när jag var liten) men som du skriver blir det lätt för mycket och det är en stor skillnad. En vill inte alltid umgås, orkar inte och behöver stunder i tystnad. Nu sjukskriven för utmattning har jag börjat inse exakt hur viktigt det är för mig att inte försöka vara något jag inte är och att få stunder helt för mig själv.
Jag känner även igen mig i mycket av det som beskriver HSP.