Jag skrev att jag inte skulle älta det här mer.
Jag ljög.
Det har nu gått exakt 26 dagar utan pappa och jag kommer älta det här länge länge än.
Trots att jag visste att han skulle dö, visste att nu är det inte många dagar kvar, till och med ville att han skulle dö i slutet, så kunde jag ändå inte föreställa mig hur det skulle kännas efteråt.
Man trodde man visste, trodde man skulle reagera på ett visst sätt och trodde man var förberedd.
Det visste man inte och man var inte det minsta förberedd.
Jag visste att han skulle dö, det var jag förberedd på. Men jag visste inte hur det skulle kännas att leva utan honom.
Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp mobilen för att ringa och sen kommit på att just ja, han kommer inte svara.
Hur många sms jag tänkt skicka som han aldrig kommer läsa och hur det känns att vakna på morgonen och inse att man bara drömt.
Han finns inte mer.
Överallt är det farbröder, gubbar och pappor som går runt. Men inte en enda av dom är min. Inte en enda.
Det måste jag lära mig leva med trots att jag absolut inte vill det. Det är det sista jag vill. Leva utan pappa.
Nu, efter att ha varit med om något så livsomvälvande som det faktiskt är att se en person som inte längre andas, så ser jag allting med helt andra ögon.
Jag har förstått nu, att kroppen bara är något slags redskap för att kunna få vara den person man är på insidan.
Det blir så väldigt tydligt när man ser en person som inte längre lever, att själva essensen av den personen flygit därifrån.
Min pappa fanns inte längre inuti den där kroppen, som en erimitkrabba som bytt skal ungefär och lämnat det gamla efter sig. Tomt.
Numera kan jag sitta och titta på när någon pratar med mig och föreställa mig hur den personen såg ut om den inte levde. Att det bara är insidan som pratar med mig, via munnen som hör till kroppen.
Fattar ni hur jag menar? Så himla flummigt känns det att förklara, men det är så väldigt tydligt när man upplevt det.
Jag har också, på det här korta tiden det ändå rör sig om, insett hur himla kort livet ändå är. Att man aldrig kan veta.
Att man inte kan sitta på ett jobb man hatar för att sen, sen någongång ska det blir bra och man ska göra det man EGENTLIGEN vill göra, att man inte måste sitta och ruva på en massa pengar som man ska använda sen, unna dig vad du vill ha, res och se nya saker och köp fina skor om det nu är det du vill.
Att höra på folks eviga tjat om kilon, att man ska gå ner si och så nu efter nyår, dessa tomma ytliga nyårslöften. Lägg på dig ett par kilo istället, man vet aldrig när dom kan behövas!
Plötsligt står man där, sjuk och utan matlust, då kan man skatta sig lyckligt att man åt det där extra baconet istället för nån jävla pulverersättningsskit!
Mitt nyårslöfte är att sluta bry mig om triviala saker, mina kärlekshandtag kan ses som ett sparkapital på banken, det kan ge mig några extra veckor om det krisar någon gång och numera lever jag med mottot att ”sen” kanske aldrig kommer, så det är lika bra att leva så mycket man kan, även om det bara innebär att ligga i soffan med sin man i fåtöljen bredvid.
Nu när min pappa inte längre lever, får jag göra det åt honom istället.
<3 <3 <3
Insåg exakt samma sak när en närstående dog. Det är bara ett skal. Essensen av människan är själen
Så enkelt och bra. Så självklar men ändå så svårt. Precis vad jag behövde läsa idag (och alla andra dagar). Tack!
Så vackert skrivet och så rätt du har.
”Jag har förstått nu, att kroppen bara är något slags redskap för att kunna få vara den person man är på insidan.
Det blir så väldigt tydligt när man ser en person som inte längre lever, att själva essensen av den personen flygit därifrån.”
Precis så här ser jag på saken också! Att kroppen bara är ett skal, och att allt det som är själva personen åker i väg någon annan stans.
Du är så klok. Så fint skrivet.
Det bästa, finaste och mest rörande jag läst på länge. Jag tror att många vet hur det är att förlora någon, mer eller mindre närstående. Alla får vi uppleva det. Men ingen har någonsin uttryckt sig så bra som du gör, tycker jag. Du sätter ord på den där känslan. Den oförklarliga. Jag önskar att ingen skulle få behöva känna den där sorgen. Känslan. Jag önskar att du kunde få vakna upp och inse att drömmen är sann. Åh vad jag önskar. Ta hand om dig, fina Anna. Kram!
<3
Oj. Jag klarar knappt av att kika in här emellanåt längre. Trots att jag har gjort det regelbundet i alla fall de senaste två åren. Det du skriver, på sättet du formulerar orden och får ner alla de där tankarna. Det suger till så hemskt i magen, det träffar rätt in i hjärtat och jag sitter här och instämmer, känner igen och tårarna de går inte att hålla tillbaka, det går inte ens att försöka. För du skriver det så som det verkligen är, så befriande ärligt att jag knappt vet vad jag ska ta vägen. ”Precis så!” tänker jag när jag läser dina inlägg som detta. Jag förlorade min finaste pappa alldeles för tidigt för ett år sedan, efter att han kämpat mot ALS i arton månader.
Men det jag egentligen ville, var bara tacka dig så hemskt mycket för det du skriver, och för att du gör det så himla bra! Tusen tack!
Fint skrivet Anna. Är så ledsen för din skull och önskar dig allt gott.
Du väljer så fina ord till det onda, himla vackert skrivet. Och älta på! Det är det enda man kan göra.
Skicka det där smset ändå, fast han inte längre kan öppna smset och hålla i sin mobil. För han håller koll på dig, och han läser säkert. Även om mobilen inte är i hans hand när han läser, utan i din när du skriver. Dessutom, så känns det lite bättre att få skicka ibland. Jag brukar skriva brev när jag vill berätta något, och lägga fram dem för läsning, det känns skönt. Testa en gång vettja, om du vill:)
Fint!
Älta på. Att älta i text tror jag är en mycket bra form av egenterapi.
Hej Anna! Du beskriver exakt vad jag kände för två år sedan när min pappa hade gått bort (även om det förstås är dina upplevelser och man kan aldrig säkert VETA vad någon annan går igenom). Jag reagerade med att gråta i duschen när ingen såg, gå till universitetet varje dag och kriga mig genom första halvåret av sorg. Till dig vill jag bara säga att du är så jävla stark! Att prata om hur man känner, vad man tänker är inte alltid så lätt. Därför tycker jag att det är så sunt att du inte stänger in allt inom dig, även om du säkert inte delar med dig av allt du går igenom.
Så här två år senare kan jag äntligen prata om min fina pappa utan att hjärtat krasar av sorg. När jag tänker på pappa ser jag inte längre hans tomma skal framför mig som jag gjorde i början, istället minns jag ett leende och en isande blå blick! Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig för två år sedan!
Blir väldigt berörd av det du skriver. Och det där om att byta skal och att kroppen är ett skal låter så klokt när du skriver det. Jag har också känt så fast jag inte förlorat någon så nära. Så älta allt du behöver! Du får i alla fall mig att tänka till på livet och det som är skört.
Livet är det som händer medan du är upptagen med att planera.
Å fina du! <3
Åh. <3
Tack Anna för den texten! <3
Vackert skrivet och oerhört tänkvärt.
”Jag har förstått nu, att kroppen bara är något slags redskap för att kunna få vara den person man är på insidan. Det blir så väldigt tydligt när man ser en person som inte längre lever, att själva essensen av den personen flygit därifrån.”
Jag jobbar inom sjukvården och har suttit vid flera dödsbäddar just när de sista andetagen tas. Ofta är det ju människor man följt som patienter under åtminstonde en veckas tid. Sett dem sprudlande, levande, ledsna, skrattande och nyvakna. Precis som du beskriver upplever jag också att den döde lämnar sitt skal – nästan omgående. Befriad. Inte längre fången i sin onda/sjuka kropp. Inte heller försvunnen utan snarare förstärkt och fortfarande levande i de nära och käras sinnen.
Mycket fint skrivet! Älta på!
Du skriver så vackert, Anna. Precis så är det.
Väldigt fint skrivet och jag känner igen mig i din text. Min älskade mormor somnade in i maj förra året. Jag ville följa med min mamma och hennes syskon för ett sista farväl. Och visst var mormor där, jag såg ju med egna ögon hur hon låg i sängen. Tung, tyst och utan liv. Mina kramar fick inget svar, mormors armar kunde inte krama mig tillbaka. Det kändes så fruktansvärt konstigt, hjärnan kopplade inte. Men samtidigt som jag såg henne ligga där så kände jag inte att HON var där. Hon var livlös. Utan själ. Den var någon annanstans. Var? Det vet jag inte. Det är nog inte meningen att man ska begripa det här och nu. Jag känner dock att hon är med mig överallt på olika sätt och ibland är närvaron väldigt tydlig. Jag ser inte hennes kropp, men själen finns där. Den kan väl inte bara försvinna? Jag såg ju att den inte var i hennes döda kropp, så någonstans måste den ha tagit vägen. Därför var det bara min mormors kropp som jag tog farväl av. En sjuksköterska sa att det hade öppnat fönstret så att själen kunde komma ut. Och jag tror att den gjorde det.