Jag har fått ett infall. Får sådana rätt ofta som ni vet.
Andra människor tänker över stora beslut i veckor. Jag jobbar inte så. Hoppar innan jag hinner tänka efter. Mycket roligare.

Sååå, det började med att mitt hår började trilla av efter graviditeten. Alltså verkligen, hundratals hårstrån varje dag, hår överallt.
Jag har ganska tunt hår från början så det finns inte jättemycket att ta av så att säga.
Jag är inte så ”skitnödig” när det kommer till hår. Hellre snyggt kort än fult långt.
Tycker alldeles för många människor klamrar fast sig vid sitt långa hår fast det ser bedrövligt ut, bara för någon invand bild om att det är kvinnligt med långt hår.
Tycker nog snarare det är ännu kvinnligare med kort.
Som sagt, hellre snyggt kort än fult långt.

Fick en fråga på instagram om att kort hår kräver med styling och hur man ska hinna med det med barn. Smidigare att kunna slänga upp håret i knut.
Alldeles riktigt, det är smidigare att ha håret i knut.
Men jag tänker inte bli en mamma som inte ens har 15 minuter för mig själv på morgonen. Jag vill kunna sminka mig, ha en frisyr jag gillar och klä på mig vad jag vill även om jag har två barn.
Barn ska inte få begränsa mig till någon som bara finns till för andra, så att jag tappar allt som känns som jag.
Knut klarar sig ypperligt framför barnprogrammet på morgonen och Stig är nöjd och glad i sin gåbil eller i sitt babygym en stund.
Jag kommer med andra ord aldrig välja en frisyr för att det är ”smidigt”.

Sååå, nu klipper jag av det igen. Chop chop!
Såhär har det sett ut tidigare gånger då jag klippt av det: