Det finns en del personer jag ar svårt för. Eller rättare sagt, det finns en del män jag har svårt för.
Ofta i femtioårsåldern, på lite högre positioner och som ser på mig som någon liten gullig maskotföretagare som mest lallar runt och ritar lite.
Numera, när jag bland annat sitter i styrelsen i en företagarförening, så träffar jag ännu fler män.
Men jag har en ny strategi att ta mig an det.

Istället för att spotta och svära och vara arg i smyg på manligt beteende, sexistiska jargonger och klumpiga uttalanden, ska jag nu istället äga min plats.
Att jag är arg i smyg och hatar dumma gubb-beteenden, lär sig ingen någonting av. Ingenting ändras av att jag hatar på min kammare.
Men om jag däremot blir en självklar del av gruppen, av den där lilla klicken av ledande män, det är då jag kan göra skillnad på riktigt.
När jag i realtid kan sätta ner foten och rätta när de dumma kommentarerna kommer. När jag kan vända på lilla-gumman-kommentarer och få dom själva att framstå som idioter gentemot andra män.
Det är då det blir skillnad.
När de själva känns hur det känns.

Är det någonting jag är bra på så är det just det. Att ge svar på tal och det brukar gå snabbt och komma som ett knytnävsslag i magen.
Det har jag ärvt av min pappa och det är min allra bästa egenskap.
Jag slåss numera för alla kvinnor, för min egen rätt att ta plats bland männen i toppen på precis samma villkor.
Skillnaden är bara att förut gjorde jag det med hat i min ensamhet och nu gör jag det med pondus inifrån.

Jag är en kraft att räkna med och jag känner redan att jag skakat om och ändrat tankar och föreställningar.
Det kommer finnas ett före och ett efter mitt intågande och det är jag väldigt stolt över.
Jag är bättre på det här än jag någonsin gett mig själv cred för.

Kill them with kindness heter det ju, men jag tänker snarare att upplysning är det bästa redskapet. Så kill them with knowledge ska snarare bli mitt motto.