@annaileby_art
anna@annaileby.comAnna Hoppar!
Länge har jag funderat på det här med att ha en agent, om det skulle vara till någon hjälp.
Har pratat med flera, både som har det och som har agenturer.
Fått lite tips och tricks och igår satte jag ihop en ordentlig portfolio. Fick lite feedback på den, ändrade och fixade iordning.
Så tillfredställande ändå, att välja ut, sortera och göra fint.
Idag skickade jag iväg den.
Till flera olika ställen skickade jag iväg den, långt över Atlanten och bort från Sverige.
Så skrämmande och pirrig känsla på samma gång.
Jag vet inte alltid vad jag vill, men jag vet att jag vill framåt och jag har bestämt mig för att det här nog är nästa steg.
Så nu börjar väntandet och tumhållandet inför att få svar.
Hoppas.
Anna Tecknar Nytt!
Efter sommaren fick jag en dipp, var inte alls sugen på att teckna mina vanliga porträtt längre. Behövde nya utmaning och teckna annat än jag alltid gjort.
Så jag började utmana mig själv.
Igår tecknade jag den svåraste teckningen jag gjort hittills, en man, i ett bubbelbad, delvis under vattnet.
Ja, det var sannerligen skitsvårt och fick tänka till flera gånger.
När den var färdig kunde jag inte bestämma mig för om jag tyckte den blev bra eller dålig, men ju mer jag tittar på den desto mer gillar jag den.
Tror jag…..
(tack Flora för inspirerande foto)
Dagens Porträtt!
Jag har gjort ett nytt självporträtt. Jag älskar att teckna självporträtt och har gjort många genom åren.
Fast tycker nog ändå det här blev bäst hittills.
Vi kikar på några av de tidigare:
En Lunch Med Pappa!
För ett tag sen träffade jag en vän, som blivit av med båda sina föräldrar på kort tid. Hon frågade om man någonsin kommer över att de är borta.
Jag har kommit över det. Eller i alla fall hittat ett sätt att hantera att min pappa inte lever längre.
För jag äter lunch med honom ibland.
Jag känner direkt på morgonen att det är en sådan dag då jag och pappa ska äta lunch.
Jag sätter mig i bilen lite tidigare, för att slippa rusningen. Kopplar på min spellista och höjer volymen. Sen sjunger jag med, ofta med klump i halsen och brännande ögonlock.
Sen köper jag mat. Ensam.
Åker till samma ställe jämt, går aldrig ens ur bilen.
Det räcker med att vara där.
Jag stänger av musiken, äter och pratar med pappa utan att öppna munnen en enda gång.
Säger allt jag måste prata om, ventilerar och jag vet precis vad han skulle svara.
Han var en enkelspårig man så jag kan lista ut vad han hade svarat. Antagligen nått i stil med ”skit i dom, du är ju bäst”.
När jag svänger ut på motorvägen igen så sätter jag på musiken igen.
Sjunger med fast utan klumpen i halsen.
Lättare.
Jag stannar i bilen och han stannar i jorden.
Ändå är han mitt allra bästa lunchsällskap.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
