Hur är dina egenskaper som vän?
Jag är en person som väljer mina vänner väldigt noga. Gillar inte att bli ihopparad med någon. Jag vill hellre ha få riktigt nära än en massa olika att hålla koll på. Jag är väldigt engagerad i mina vänrelationer så att ha för många hade krävt alldeles för mycket energi och ork från min sida.
Jag är kärleksfull och säger ofta hur mycket jag tycker om dom, skickar sms och kärleksförklarar. Jag ringer aldrig.
Jag vill kunna vara brutalt ärlig och känna att jag kan säga precis hur det känns inuti utan att bli dömd och det är det ytterst få jag törs anförtro sådant åt. Men det är väl därför man har vänner tänker jag, så man har någon att anförtro och dela saker med.
Jag blir stressad av artighetsfraser som ”vi måste ses snart” och sånt, jag vill aldrig känna mig tvungen i relationer.
Jag tror egentligen ingen skulle beskriva mig som en supervän, för jag är lite egen och är väldigt ”osprudlande”. Fast om jag får säga det så är jag faktiskt en himla bra vän, till de få jag vill vara vän med.

Sämst som vän?
Jag kan lätt tröttna. Känner jag att jag inte kan anförtro mig på rätt sätt så låter jag lätt relationen rinna ut i sanden. Kan man inte prata om viktiga, känsliga saker så orkar jag inte engagera mig. Väder och vind har jag ingen lust med i vänrelationer.
Jag har också en tendens att få slut på socialt bränsle mitt i en fest. Ibland tar det bara tvärslut och jag bara måste gå hem och vara själv. Mina vänner som jag känner väl vet ju om detta och försöker inte peppa igång mig igen utan låter mig va. (hatar folk som försöker peppa en när man inte vill)
Jag är också skitdålig på hemlisar. Så sämst egenskap! Men jag är dålig på allt sånt, kan typ aldrig vänta med julklappar till julafton och sånt, måste visa nu! Fast är hemlisen viktig och ”på riktigt”, då kan jag hålla det. Faktiskt.

Vad stör sig dina vänner på med dig?
Att det inte går att planera saker med mig. Får panik av planer flera veckor i förväg. Jag vill bestämma på studs om jag vill eller inte. Vet ju inte alls hur jag känner om fem veckor framåt!
Sen stör de sig nog på att jag aldrig svarar när de ringer utan bara skickar sms som svar. Fast de flesta av mina vänner är sms människor som tur är.

Återkommande vänproblem?
När relationen runnit ut i sanden, oftast från bådas håll och man sen möts och ska kallprata. Så konstig känsla att prata om oviktiga saker med sådana man förut berättade allt för!
Sen har jag en dålig vana att ställa in saker i sista sekunden. Det är när jag får panik och helt enkelt inte orkar träffa någon.

Typiskt för dig som vän?
Jag är rolig, jag är oftast den som får alla att börja gapskratta. Sen är jag väldigt kärleksfull som sagt och säger jag älskar dig och sånt i tid och otid.

När blir du sur?
När det känns som det bara är jag som tar initiativ att ses och aldrig blir inbjuden utan alltid måste bjuda in själv.

Tråkigast med dina vänner?
Att så många av de bästa bor så långt bort. Ibland kan jag få riktig sorg över det. Att ingen av mina gamla vänner bor här.

Önskeegenskap som vän?
Önskar att jag orkade mer, att jag behövde vänner mer än jag faktiskt gör. Emil föreslår alltid att vi ska bjuda in ett helt gäng till allt vi ska göra och jag vill alltid helst att det bara ska vara vi. Jag önskar att jag var lite mer som honom på den biten.

Värsta sortens vän?
Den som kräver en massa av mig. Som säger att jag är tråkig när jag vill gå hem. Som inte alls förstår hur jag funkar.
En sådan som kommer förbi utan att fråga först och sen aldrig går hem.
Många tror att de känner mig så himla väl för att de läser bloggen, men det innebär ju inte att jag känner dom bara för det.

Bästa sortens vän?
En som aldrig dömer eller säger hur man borde göra eller bete sig, som bara finns där och förstår. Någon som skickar sms och frågar hur man mår ibland. Någon man kan berätta om framgångar för som bara hejar på istället för att bli sur och försöka bräcka eller bryta ner.

Gemensamma drag för mina närmsta vänner?
De är väldigt självständiga och starka, inga mesproppar. Sen är alla väldigt roliga och ganska egensinniga. Jag gillar inte mellanmjölks personer, det ska vara lite extra allt tycker jag.

Dag två på ön vaknade vi upp till strålande solsken, om än en smula kallt. Vi började dagen med frukost i trädgården, som sig bör på semester. Vi hade ett bageri två kilometer från vårt hus så Emil cyklade dit på morgonen och köpte frallor.

Sen var det utflyktsdags! Vi åkte till Byrums raukar, som inte låg särskilt långt från där vi bodde.

Vi fick hålla hårt i den här lille höjdrädda killen som ständigt tror att han ska trilla ner överallt.

Fast rätt högt va det ju förstås. Och väldigt, väldigt fint.

Vi gick ner till vattnet och kastade lite sten.

Hittade död fisk…..

…och fotograferade inre bilder att kunna plocka fram ur hjärnan i höst när det är stormigt och regnigt här hemma.

Sista stenarna kastades och sen hoppade vi in i bilen igen.

Vi åkte till ett (än så länge) folktomt Böda sand!

Jag har alltid varit en stark motståndare till Böda då det känns så himla turistigt och lite som en Ullaredsstrand, men det är verkligen så himla fint! Speciellt på förmiddagen innan det blir alltför mycket folk.

Det var iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiskallt i vattnet men ändå så härligt att bara ligga i solen i några timmar. Nu är äntligen Knut så stor att han liksom underhåller sig själv (med ett vakande öga från oss förstås) så alla faktiskt kan få njuta lite på stranden.

På eftermiddagen var vi trötta och solvarma och bestämde oss för att chilla i stugan.

Vissa chillade mer än andra.

Sen gick solen ner bakom träden och vi somnade, andra natten i världens finaste hus.