@annaileby_art
anna@annaileby.comÄlskade Barbro!
Jag har skrivit om henne förut, men låt oss ändå prata en stund om Barbro Lindgren.
Som ni säkert vet vid det här laget så ÄLSKAR jag henne!
Hon är så väldigt lik mig, eller kanske är det jag som är lik henne?
Min mamma är lika förtjust i Barbro som jag så när jag växte upp så var det alltid Barbros böcker vi läste. Först barnböckerna, Max och vilda bebin. Sen blev jag lite större och då läste vi Loranga och lilla Sparvel. Till slut läste jag Jättehemligt och Världshemligt. Så jag har på nått sätt växt upp med Barbro Lindgren och det är jag så evigt tacksam för. Hon har alltid satt ord på de små sakerna och beskrivit de stora känslorna så fint.
I höstas var hon i Värnamo och jag var först i kön och stannade sedan kvar till sist, så det bara var hon och jag kvar. Då gick Knut fram till henne med sin Benny-bok och hon skrev i den till honom och sen läste hon hela sagan för honom.
Alltså känslan, när ens allra största förebild och människa sitter och läser sagor för ens unge! Så svårslaget!
Ett av mina största moments in Life tror jag bestämt.
Härom dagen visades avsnittet när Barbro Lindgren möter Lars Lerin. Har ni inte sett det måste ni göra det omedelbart! Avsnittet finns här. Jag såg det två gånger på raken för att det var så himla bra!
Vill man ha ÄNNU mer Barbro (och det vill man ju) så kan man lyssna på podden Bladen brinner, med en intervju med henne. Lyssna här!
Jag kände i alla fall att jag ville ge tillbaka på nått sätt, för allt hon gett mig.
Så jag tecknade ett porträtt, som visade sig bli ett av de bästa jag gjort.
Fast så blir det kanske, när det ligger ofantligt mycket kärlek bakom.
Så tack Barbro, för allt!
Anna Om Livet!
Ni vet när man säger -Livet….
Det är min favoritmeningen (eller räknas det som mening när det bara är ett ord?)
Det funkar i alla sammanhang, både bra och dåliga. När man får punktering, ögoninflammation och löss samma vecka kan man säga -Livet alltså….
Och när man vinner på lotto, får roliga paket och får roliga jobb kan man också säga -Åh livet alltså!
Ni vet önskelistan jag skrev till min kommande födelsedag (nu är det ÄNNU närmare!) massor av saker på listan har jag redan sprungit på alldeles själv och unnat mig eller ”gett mig själv i födelsedagspresent” kanske man ska säga.
Först och främst skorna från Docksta, de hittade jag samma dag som jag skrev inlägget på 70% rea hos skomakaren så jag var tvungen att slå till.
Så nu är de mina, i mjukaste skinn och den perfekta sommarskon (svårt att hitta fräna sommarskor tycker jag)
Yay! (bortse gärna från strumporna och de prickiga tightsen)
Sen var det ju den där kaftanen då, den gröna från Rodebjer med prickarna (har skrivit så mycket om kaftaner nu att min mamma ringde igår och sa åt mig att man inte kan gå runt i morgonrock bland folk)
Den önskade jag mig så vansinnigt mycket att jag till slut var beredd att betala det där hutlösa priset som det låg en ute för (4500 !!!!) men så fort jag äntligen hade bestämt mig för att unna mig, så var den såklart borta.
Då fick jag ett tips om en grupp på Facebook för just märkeskläder och där efterlyste jag den.
Sen vips, kom det ett mail från en tjej som hade den svarta varianten som hon var beredd, något motvilligt, att sälja.
Så nu äger jag en, mot alla odds och det känns som det bästa jag unnat mig på väldigt, väldigt länge (behövde dessutom inte betala alls så mycket som 4500)
Till råga på allt så vann jag en auktion på tradera dagen innan på toppen i det gröna tyget, så nu är jag liksom fullkittad kan man säga!
(bilderna är lånade från nätet)
De bästa presenterna är ju ändå dom man unnar sig själv.
Livet alltså…
Tre År Av Villkorslös Kärlek!
På fredag fyller Knut tre år!
Folk brukar säga att det går så snaaaaaaaaaaaabbt och att barnet nyss föddes osv.
Jag tycker inte det har gått snabbt, minns knappt ens de första året!
Minns inte hur man blandar välling trots att jag gjorde det flera gånger varje dag under flera års tid, minns inte hur det var när han inte kunde gå och minns knappt hur han såg ut utan hår.
Jag minns däremot hur jäkla gullig han var i sina små sandaler och stråhatten med öron, hur han sov hela vägen upp till Höga Kusten i bilen, hur glad han blev när han fick en bil i present när han fyllde två år och sen vägrade öppna fler paket för han var så lycklig.
Jag minns när han sa att han älskade mig första gången, hur jäkla roligt det är att höra hans små funderingar och jag vet exakt hur hans lena rygg känns i min handflata.
Jag älskar den ungen så ofantligt mycket, varje dag gör han mig så himla stolt och jag älskar att just han är min. Fina älskade charmKnutte!
Han har lärt mig så mycket om mig själv, om vad som är viktigt och hur härligt det känns att vara så ovillkorslöst älskad.
Hans små armar runt min hals och mjuka huvud mot min axel.
Tack fina stora lilla kille för de tre bästa åren i mitt liv!
Jag älskar dig mer än jag någonsin skulle kunna beskriva.
Att Vara Snäll Mot Sig Själv!
Jag ställde in mitt möte i Stockholm och låter istället jobbet med boken ta den tid det tar, istället för att stressa fram något.
Jag hade satt upp deadlinen för mig själv (fast jag egentligen har mer tid) men inser nu att det inte kommer gå. Det är för många människor inblandade.
Så nu känns det genast lite lättare att andas.
Ett stressmoment mindre.
Jag har också skickat ut min ömma moder på tygshopping (eftersom tygbutiken i vår stad lagt ner) så nu har hon köpt tre meter viskos, så jag kan unna mig lite tid framför symaskinen.
Det var så väldigt längesen men när jag såg att Anna Neah hade sytt en kimono blev jag sugen på att testa.
Som ni vet vid det här laget är jag ju dödsförälskad i den gröna Rodebjerkaftanen så jag tänkte att jag ska försöka ändra lite på kimonomönstret så jag får till kaftan-varianten.
Vi får väl se hur det går men det ska i alla fall bli så skönt att få sy igen. Och till mig själv dessutom!
Jag valde det här tyget, från Ohlssons tyger, med svalor på.
Har kollat igenom min kaledner och insett att jag/vi är fullbokade till typ april och sånt gör mig också stressad.
Så nu när den inplanerade Stockholmshelgen får vänta, så fick jag helt plötsligt lite lugn och ro.
Det behövde min hjärna.
Och jag.
Då ska jag sy (och uppenbart städa arbetsbänken där jag syr, som just nu ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig) och äta väldigt mycket lösgodis.
För det är jag faktiskt värd.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
